Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Europa måste hjälpa Egyptens journalister

Demonstranter utanför en polisstation i Berlin. Foto: Paul Zinken / Epa / Tt
Al-Jazeerajournalisten Ahmed Mansour.
Tyska demonstranter kräver att Mansour släpps fri. Foto: Paul Zinken / Epa / Tt

Al-Jazeerajournalisten Ahmed Mansour har gripits i Tyskland och riskerar utlämning till Egypten.

Aron Lund om hur västvärlden ser på när arabiska journalister tystas.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag har till och från följt den egyptiske journalisten Ahmed Mansours rapportering i snart tio år. Han är en av satellitkanalen al-Jazeeras stjärnreportrar, som länge suttit värd för programmet ”Gränslöst”. Det är en intervjushow av det slag som är stapelvara i alla arabiska nyhetskanaler, men som knappt existerar i Sverige. Konceptet är enkelt. Gäst och intervjuare sitter ensamma framför kameran och för i en knapp timme ett samtal om politik. Ingen studiopublik, inga rappa klipp, ingen festlig grafik, bara prat. Många av gästerna är tunga internationella politiker eller aktivister, ibland gerillaledare. Det händer att Ahmed Mansour åker ut på fältet för att jaga eftertraktat journalistiskt villebråd, och programmet kan lika väl spelas in i ett palats som i en bunker.

Beklagligtvis beror den publicistiska skärpan helt på vem Mansour intervjuar. Han är islamist och varm anhängare till egyptiska Muslimska brödraskapet och till alla som slåss mot den syriske diktatorn Bashar el-Assad. Det skiner igenom. När Mansour förra månaden intervjuade den syriske al-Qaidaledaren Abu Mohammed el-Golani var det så sliskigt inställsamt att tankarna for till hur svenska medier behandlar statschefsfamiljen Bernadotte. Vill emiren berätta lite mer om varför de amerikanska anklagelserna om terrorism är orättvisa? Jaså, nähä, nu vänder vi blad.

 

Al-Jazeera ägs av kungahuset i Qatar, en oljestat som i stora drag delar Mansours åsikter: regimen är djupt insyltad i Syrienkriget och stöder egyptiska Muslimska brödraskapet. al-Jazeera rapporterade därför under 2012-2013 mycket hovsamt om Egyptens förste folkvalde president Muhammad Mursi, som är medlem av Brödraskapet och drev en Qatarvänlig politik. Sen svängde tonen tvärt och blev rasande kritisk mot juntageneralen Abd al-Fattah al-Sisi, som störtat Mursi i juli 2013.

Sisi har fört Egypten tillbaka till enmansväldets tid, men det är oroligare dagar nu och våldet mot oliktänkande är långt värre än före 2011. Tiotusentals människor har gripits och rättsväsendet strör dödsdomar kring sig som konfetti. al-Jazeera har förbjudits tillsammans med många andra kritiska tidningar och tv-kanaler. Gripandet av de tre al-Jazeerajournalisterna Mohammed Fahmi, Peter Greste och Baher Mohammed i december 2013 väckte särskilt stor upprördhet i omvärlden, även bland svenskt mediefolk. Det skrevs ledarartiklar och öppna brev och twittrades så det stod härliga till kring kaféborden på Södermalm. Och det var förstås bra.

Men orsaken till att just detta fall engagerade så många var knappast att det var särskilt grymt med egyptiska mått mätt, utan att en av de gripna var en vit man som såg ut precis som de flesta svenska journalister. Sådant tycks alltid stimulera fantasin lite extra och gör underverk för det politiska engagemanget. Nackdelen var förstås att den västliga vreden över Sisis attacker mot pressfriheten bedarrade så snart Greste släppts i februari 2015. Eller möjligen går svenska journalister och politiker fortfarande runt och kokar av vrede med näven i byxfickan.

Det är ju svårt att veta så länge de inte säger något.

 

Inne i Egypten har dock läget fortsatt att förvärras. Bland de som greps 2013 finns Khaled Hamza, en fryntlig man som drev Brödraskapets nätsida och senare blev valkampanjsamordnare. Jag intervjuade honom själv flera gånger i Kairo. I april 2015, två månader efter Grestes frisläppande, dömdes Hamza till livstids fängelse i likhet med sexton av sina kolleger. Han hade ändå tur. En skribent i partiets tidning dömdes till döden. Det gjorde också Mursi och andra höga ledare i Muslimska brödraskapet.

I svenska medier har det varit nästa tyst, men internationella människorättsorganisationer som Human rights watch har beskrivit domarna som politiskt motiverade och sagt att de bör upphävas. Om det finns trovärdiga bevis för att någon av de åtalade varit inblandad i en våldsam sammansvärjning, som myndigheterna hävdar, så bör det i så fall bli föremål för en opartisk rättsprocess snarare än den här typen av skådespel inför skranket.

 

Även Ahmed Mansour har i sin frånvaro dömts till 15 års fängelse, efter en besynnerlig anklagelse om att han skulle ha torterat en advokat under revolten mot Mubarak. Myndigheterna har därefter försökt efterlysa honom via Interpol. Och det är här historien tar sin allra obehagligaste vändning.

Strax efter lunch i lördags greps nämligen Ahmed Mansour på Berlins flygplats. Tysk polis uppges i skrivande stund vara på väg att undersöka möjligheterna för en utlämning till Egypten.

Man kan säga mycket om Ahmed Mansour och hans skenheliga journalistik, eller om al-Jazeera och dess propagandarapportering, eller om den enväldiga monarkin Qatar. Men det är i grund och botten samma drama som utspelar sig den här gången som när Peter Greste och hans två arabiska kolleger, som vi redan har glömt namnet på, greps i Kairo år 2013. Samma skitiga mediekrig, samma kamp för att tysta den andra sidans kritiska röster.

Skillnaden är att den här gången protesterar inte europeiska länder mot censuren – de erbjuder polishandräckning.

 


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!