Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett vykortsalbum från den enda resan

"Xenias födelse 2" av Ylva Ogland 2013.

På vernissagen till Ylva Oglands "Hon i fyra akter" på Bonniers konsthall, hennes hittills största separat- utställning, står konstnären på knä i en provisorisk ateljé och målar gråa ridåer. Det kommer hon att fortsätta med fram tills utställningen stänger den 26 juli: Hon är årets gästkonstnär på konsthallen, vilket innebär att delar av utställningen skapas medan den pågår.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

YLVA OGLAND

Hon i fyra akter

Bonniers konsthall, Stockholm

Till 26/7

Ogland har sedan 1990-talet arbetat med måleri som utgångspunkt men inte uteslutande medium. Här figurerar målningarna i installationer. Motiven är laddade och kretsar kring existentiella grundvillkor, död och födelse.

En serie porträtt avbildar Ylva Oglands far i dödsögonblicket eller strax därefter, munnen öppen som hos en man som somnat på ett tåg. Han ser skräckslagen och skräckinjagande ut på samma gång. I installationen av "Xenias födelse", en självporträttserie tillsammans med konstnärens dotter som skildrar ögonblicket precis efter födelsen, märks influenser från filmens värld. Konstnären sitter på knä ovanpå ett rosa tyg med nedböjt huvud och barnet i sin famn, de förenas ännu via navelsträngen. Målningarna bildar en mur kring geometriskt utlagda konstnärsmaterial där det inte går att närma sig någon enskild bild. I stället bildas en stillbildstrumma som inte skildrar någon rörelse, bara ett enda förlängt ögonblick.

"Xenias födelse 2" av Ylva Ogland 2013.

Ylva Ogland har talat om denna måleriets förmåga att frysa tiden, men egentligen är det ju tvärtom. Måleriet tvingar verkligheten att utvidga sig. Därför är konstnärens fysiska närvaro på konsthallen relevant, precis som de konstnärsmaterial som "Xenias födelse" omringar: Det påminner om avbildningsakten. I det här sammanhanget är den intressantare än själva avbildningarna. Som i ett familje-album: Nej, det är ingenting särskilt med just den här julen, den här födelsen eller det här femtioårskalaset, huvudsaken är att du var där, det hände dig. Man är en turist i den här världen, i livet, försöker samla på sig bevis på detta, att man har existerat. Så ser jag "Hon i fyra akter": Som en samling bevis, ett vykortsalbum från den enda resan.

Det är en suggestiv, genomtänkt och gripande utställning – utnyttja Bonniers konsthalls numera fria inträde och se den med egna ögon.