Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett värdigt avsked av Göran Häggs penna

Göran Hägg (1947–2015).

Foto: Cato Lein

"D'Annunzio".

Göran Hägg i "På spåret" med Caroline af Ugglas.

Therese Bohman läser "D'Annunzio" och saknar redan författaren Göran Häggs espri.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

GÖRAN HÄGG

D'Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator

Norstedts, 305 s.

Gabriele d'Annunzio gjorde sig redan i unga år känd som poet i det sena 1800-talets Italien, och fick sitt genombrott med nyskapande och skandalösa romaner som ångar av erotik, men som också är skrivna med psykologisk insikt i människans drifter och begär.

Och författaren själv gjorde sig snabbt känd för ett privatliv lika vidlyftigt som sina romaner. Det antal kvinnor som passerar genom Göran Häggs biografi över d'Annunzio tycks närmast oändligt. Mest känd av dem var Eleonora Duse, vid tiden Europas mest uppburna skådespelerska.

Parallellt med författarframgångarna inledde d'Annunzio en politisk bana i parlamentet, först som konservativ, men snart som hängiven socialist. Hans oförmåga att hålla i pengar - så fort de inkom omsattes de i antikviteter, hästar och lyxprodukter - ledde dock till han måste lämna landet skuldsatt upp över öronen.

 

Fest, erotik och droger

När första världskriget bryter ut återvänder den kicksökande diktaren, nu över 50 år gammal, för att ansluta sig till armén. Som tillbedjare av fart och ny teknik gör han vådliga flygningar och förlorar ett öga. Och efter krigets slut begår han sin mest beryktade gärning, då han med en frikår intar staden Fiume i nuvarande Kroatien och låter den bli en "lyrisk diktatur": en anarkistisk fristad, vigd åt fest, erotik, droger och poesi, där styret innefattar moderniteter som kvinnlig rösträtt och en liberal syn på homosexualitet.

Trots sitt halsbrytande dramatiska liv och sin litterära framgång är Gabriele d'Annunzio förhållandevis okänd i Sverige. Han har behandlats styvmoderligt av litteraturhistorieskrivningen, troligtvis eftersom han har antagits vara fascist, men även om han hyllades av Mussolini ställde han sig aldrig i dennes tjänst.

 

Beundrad av Proust och Strindberg

I sin samtid var d'Annunzio oerhört inflytelserik, han beundrades av Proust och Musil, Strindberg och Ekelund. Men bara en liten del av hans verk har översatts till svenska. Mest spridd är "Elden", lämpligt nog utgiven i en dubbelvolym tillsammans med dekadensens portalverk, Huysmans "Mot strömmen". Hägg beklagar att det är just "Elden" som i hög utsträckning mött en svensk läsekrets. Själv gillar jag den överdådiga romanen, som är baserad på d'Annunzios kärlekshistoria med Eleonora Duse.

Göran Hägg skriver som alltid med espri, många oerhört roliga formuleringar och stor berättarglädje. Och han är som vanligt ytterst subjektiv. Till exempel tar han varje chans att ondgöra sig över stackars Oscar Levertin (vars "rysliga prosa genom sitt föredöme har gjort obotlig skada på svenska språket"). Och i referaten av d'Annunzios verk har Häggs personliga smak fullständigt fått styra deras omfång.

 

Kul vara oenig med Göran Hägg

Jag håller inte alltid med i hans prioriteringar, men är det någon jag alltid har uppskattat att vara oenig med så är det Göran Hägg.

Biografin över d'Annunzio blev hans sista bok. Den är ett värdigt slut på en stor produktion, inte minst för att det är underbart att någon i Sverige tagit sig an detta spektakulära levnadsöde och så frikostigt delat med sig av sin kunskap om det. Jag vet inte vem annan än Göran Hägg som skulle ha gjort det. Inte minst därför kommer han att vara saknad.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!