Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett troget äktenskap med teaterns scener

Scenografen Sören Brunes.Foto: Ann-Sofi Rosenkvist / DN
Ur "Farmor och vår herre" där Brunes stod för scenografin.Foto: MAKUS GÅRDER

Den legendariske scenografen Sören Brunes är död.

Margareta Sörenson minns en gigant som verkligen älskade teaterrummet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Han släpade in en mycket stor ballong, plirade uppmärksamt genom starka glasögon och sa: "Egentligen finns det bara två former: sfären och kuben."

Inte bara runt och fyrkantigt, alltså, utan en boll och en låda, luftfyllda. Det var längesedan nu, på ett seminarium om scenografi och Sören Brunes berättade.

Sfären och kuben? Men när jag tänker på Sören Brunes bildas en linje bakåt till den tidiga modernismen och dess förtjusning i ramper och nivåer, mekanik och material, ett utforskande av rummet i bemärkelsen rymd. Inte den rymd där stjärnorna bor, utan den som finns i luftrummet mellan väggar, möbler, folk.

Nu är han borta, och den slitna frasen om att lämna ett tomrum efter sig får fler betydelser än vanligt. Obegripliga mängder scenografier hann han med, ofta två, tre eller fler per säsong. Det gick nästan alltid att se när de var signerade Sören Brunes, de präglades av ett tydligt grunddrag, men var ändå oändligt olika sinsemellan.

Snilleblixt-byggen

Där fanns scenografier, som nu en av de sista, till "Farmor och vår Herre" på resursstarka Stockholms stadsteater med ett helt hus gestaltat med en vridbar vägg mitt på scenen med trappor och dörrar, prång och fönster. Vreds väggen ett halvt varv: vips ett helt nytt perspektiv på samma hus.

Han arbetade med många slags regissörer, men varför minns jag bäst några snilleblixt-byggen för Enskedespelens vingliga tält och masscener? För att det syntes lång väg att här fanns inga pengar, kanske inspirerande lite? En hel scenografi av gamla dörrar, antagligen hämtade gratis i rivningshus. En annan gång bara ett brädgolv med grova luckor. Sticka upp och slinka ner blev en grundbult i regin.

Sören Brunes bakgrund som byggnadsingenjör och arkitekt syntes alltid, jag förmodar att han var en hejare på att snickra också. Men mest kändes kärleken till teaterrummet, till möjligheternas rum och rymd.

Alltid både stundens förälskelse och ett långt och troget äktenskap.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.