Här ett tänkbart scenario: Israel anfaller Iran trots bestämd avrådan från Barack Obama, vilken nästan vädjar till Israel att låta USA göra jobbet. Om Benjamin Netanyahu inte hörsammar denna vädjan beror det på att hans tänkesätt och livsåskådning utgår från en historisk grundsyn, där Israel är "evighetens land", medan USA, med tillbörlig respekt, bara är ett Assyrien eller ett Babylonien, ett Grekland eller ett Rom i vår tideräkning. Det vill säga att vi israeler är det folk som består, medan amerikanerna, med all sin styrka och makt, är en tillfällig och efemär uppenbarelse i historien.
För Netanyahu har amerikanerna bara trångsynta och kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen. De är oroade över vilka följder ett anfall skulle få för oljepriset och valutgången i USA, medan vi alltid kommer att existera i det Eviga Israels rike. Vi bär inom oss ett historiskt minne genomlyst av mirakelglimtar och triumfartade räddningar som övergår all logik och verklighet. Deras president är en blödig person som tror att hans fiender tänker i samma rationella banor som han själv, medan vi de senaste 4 000 åren har befunnit oss i bitter kamp mot de mörkaste underjordiska makterna i historien och de mörkaste mänskliga drifterna och mycket väl vet vad som krävs för att överleva i detta ingenmansland.

Någon tycker säkert att detta porträtt är skrämselpropaganda, men premiärministern själv skulle förmodligen anse det vara en träffande beskrivning - han skulle till och med ta det som en komplimang. För närvarande stöds han av en bred koalition och besväras inte av en sammanhållen opposition. På så vis kan han regera som den enväldiga "kung Bibi" han utnämndes till i tidskriften Time. Vilket betyder att när ödesdigra beslut ska fattas, ligger det israeliska folkets framtid i händerna på en man med en extremt rigid och orubblig världsåskådning.
Med andra ord har även de många israeler över hela den politiska kartan som inte vill att Israel ska anfalla Iran gått i samma fälla som landets säkerhetstjänst - instängda i premiärministerns hermetiska världsbild.
Ändå behöver Netanyahu lojala samarbetspartners i regeringen, människor som förväntas dela hans åskådning och gilla hans beslut. Deras företräde framför de vanliga medborgarna är deras "överlägsna kunskaper", som sägs bygga på "fakta och överväganden". Det är förvisso med en sådan kunskapsbas alla demokratiska regeringar arbetar, men israelerna har av dyrköpta erfarenheter lärt sig att deras ledare är immuna mot allvarliga misstag och att de kanske mer än andra är offer för självbedrägeri samt lätt grips av hökaktig eufori.
Därför är vi i dessa ödesdigra dagar nödda och tvungna att om och om igen fråga eller i varje fall kräva att beslutsfattarna själva ställer sig frågan och svarar så hederligt de kan: Vet verkligen de "kunniga" allt de behöver veta? Finns det överhuvudtaget någon som är kapabel att fatta sådana beslut. Kan någon verkligen väga och förutse "alla fakta och överväganden" som en sådan handling medför?
Är de absolut säkra på att de inte överskattar den israeliska försvarsmaktens förmåga att lösa problemet med en iransk atombomb en gång för alla, och att de inte underskattar iraniernas förmåga? Är de absolut säkra på att iranierna, om Israel slår till, inte kommer att tillverka en ny atombomb och att, om de gör det, kommer att använda den mot Israel.

Är med andra ord deras "kunskaper" grundade enbart på fakta eller är de ensidigt styrda av ängslighet, önsketänkande och ekon av det förflutnas trauman, vilka premiärministern är en oöverträffad mästare att bygga upp. Och viktigast: Förstår de till fullo att beslutet att anfalla en stormakt som Iran i trots mot USA kan bli det största misstag en israelisk regering någonsin begått?
De som förespråkar ett anfall ser en enkel axel, vars motpoler betecknas "bomba" eller "bli bombad", med ett tecken hängande ovanför: "Oavlåtligen ska svärdet få frossa". Israeliska ledare är så fångna i detta tänkesätt att det tycks vara ett påbud från himlen eller en naturlag, som nästan alltid dömer Israel att välja den ena av två vägar i varje dilemma eller säkerhetskonflikt: "bomba eller bli bombad", anfalla eller bli anfallen.
Ett Iran rustat med kärnvapen är förvisso en verklig fara, inte bara en paranoid uppfinning i den israeliska regeringens fantasivärld. Men även i den rådande situationen finns det andra utvägar, andra alternativ än att handla eller inte handla, och naturligtvis finns också den otvetydiga amerikanska försäkringen att Iran inte kommer att bli en kärnvapenmakt.
Israel tycks dock redan vara påverkad av välbekanta, halvt mystiska krafter bortom dess kontroll, krafter som närs av ovan nämnda tankeapparat, vilken nästan undantagslöst målar upp kommande olyckor och likt en magnet dras till varje existentiellt hot. Därför måste frågan skjutas ännu mer i förgrunden: Varför ställer sig inte ministrar och försvarsrepresentanter – människor som tjänstgör här och nu, inte de som har fullgjort sina uppdrag – upp och redovisar sina tankar offentligt?

Det finns personer i maktkretsarna som mellan skål och vägg motsätter sig ett anfall, personer som tror att ett israeliskt anfall bara kommer att skjuta upp Irans kärnvapenbestyckning ett kort tag. De är rädda för de genomgripande konsekvenser ett anfall skulle få för Israels situation, för landets möjligheter att överleva.
Varför stiger dessa personer inte fram den dag som i dag är, medan det ännu är möjligt och säger: Vi delar inte den megalomaniska visionen, den messianskt-katastrofala världsbilden? Är lojaliteten med systemet viktigare än lojaliteten med allt vad de tidigare hängivet gjort för Israels säkerhet och framtid?
Och vad ska man säga om oss, det israeliska folket, som plötsligt har förstummats mitt uppe i detta annalkande mörker, vi som sluter oss som musslor i fatalistisk resignation, blinda inför det hot som växer för varje dag? Hur ska vi kunna se oss själva och våra barn i ansiktet när vi en dag blir anklagade för vår tystnad? Varför gick inte vi ut på gatorna och demonstrerade mot att ännu ett möjligt krig startades å våra vägnar?
Varför slog vi inte upp ett enda protesttält framför premiärministerns residens för att varna för den potentiella förödelse vi leddes mot? Det är ju – som poeten Bialik sade i ett annat sammanhang – vi som kommer att få betala priset för krigsutbrottet med blod och märg.
David Grossman
David Grossman är israelisk författare. Hans senaste bok översatt till svenska är På flykt från ett sorgebud (2011).
Översättning från engelska, Nils Schwartz.