När Jonas Gardell nu i höst, rättvist och till stående ovationer från Litteratursverige, tar emot Augustpriset för sin romantrilogi "Torka aldrig tårar utan handskar", så är det en möjligen förarglig men otvetydig triumf för den politiska romanen. Jonas Gardell är nämligen en politiskt agiterande författare, även om han tycks vilja skyla över det ibland, och det här är det viktigaste han skrivit.
Det storartade i hans verk är inte den litterära formen utan själva storyn (för närvarande kan man inte använda det överexploaterade ordet berättelse). Storyn är tragisk, fasansfull och, särskilt i Jonas Gardells språkdräkt, hjärtslitande känslosam. Men framför allt var den sopad under mattan, samhälleligt och samfällt förträngd, något vi lagt bakom oss utan att ens ha engagerat oss när det gällde. Jag vet ty jag var själv där och lade inte två strån i kors, en synd jag förvisso inte är ensam om. Det är dock ett begripligt skäl för att tvångsglömma.
Därför väcker historien om Bengt i den avslutande romanen, "Döden", ett lika obehagligt som djupfryst minne hos mig. För Bengt borde livet leka. Han är ung och vacker och hans dröm att bli skådespelare på riktigt är på väg att uppfyllas, han har just gjort en strålande succé och får samtidigt erbjudande om ett jobb på Dramaten. Det vore hans livs finaste stund om han inte samma dag fått sin medicinska dom: hivpositiv. Han går utan att tveka raka vägen hem, kör ut katten och hänger sig.
Hans politiska slutsats var helt korrekt. Som hivsmittad var hans karriär över och han förvandlades till samhällets utstötte, ungefär som de spetälska på medeltiden. Några år senare arbetade en viss kvällstidning med att avslöja mig som hivsmittad. Man hade säkra uppgifter, visste till och med att min smitta härrörde från Sighsten Herrgård, han som var först med att - frivilligt - ge sjukdomen ett ansikte. I vanliga fall skulle ingen tidning ens kommit på tanken att "avslöja" och hänga ut någon svensk för något så ohyggligt. Men viss kvällstidning bedömde mitt fall som ett särskilt angeläget undantag och man hade en strålande möjlighet att, med en medeltida brottsterm, förgöra mig med ett sådant avslöjande; slut som programledare i SVT, slut som journalist, samhällsdebattör och författare. Sådant var nämligen stämningsläget i bögpestens tid.
Förhoppningarna på viss kvällstidning kom visserligen på skam, jag hade bara gått ner i vikt i SVT:s gym.
Den värld som Jonas Gardell skildrar inifrån är alltså de fördömdas värld som vi andra inte såg, eller inte ville se. Men det är också storyn om ett samhälle i svårartad moralpanik där de kristna talar om ett gudomligt straff för onämnbara synder, läkare talar om att märka syndarna med tatuering i armhålan och ledarskribenter talar om infångande och internering. Denna sida av saken, nu snart, eller bara, trettio år senare framstår i all sin mänskliga ynkedom som ett skammens dokument. Det är plågsamt att läsa och än värre att tvingas erinra sig.
Frågan är då hur man litterärt eller journalistiskt skall hantera en så fruktansvärt svart story. Jag brukar hävda att i de fall man har tillgång till alla fakta gäller journalistik, i annat fall litteratur. Det är därför närmast tjänstefel att göra fiktion av 1600-talets häxprocesser - en liknande hysteri - eftersom vi har namn och adress på alla häxorna och domskälen bevarade. Samma borde då gälla för vår tids häxstory från bögpestens tid.
Och Jonas Gardells research har inte varit obetydlig. Ändå valde han att göra litterär fiktion av stora delar av storyn, där han växlar mellan tablåer ur de förtappades liv och avsnitt med mer essäartad framställning. Det finns dock ett starkt och logiskt skäl för fiktionalisering. Den sanna, journalistiska storyn vore outhärdligt svart och outhärdlig att läsa.
Så långt är jag med i valet av berättarteknik. Men därtill kommer berättarens temperament, och eventuella politiska käpphästar. Och Jonas Gardell är ju, som han brukar understryka, den han är. Och han har hyfsad koll på det finlitterära instrumentförrådet. Följaktligen bryter han upp kronologin så att han obesvärat och gång på gång kan återkomma till det älskande paret Benjamin och Rasmus, där den ene skall dö och den andre leva. Det ger åtskilliga tillfällen att excellera i den stilart som är typisk gardellsk, hårt strängad patetik på gränsen till det, om man skall vara artig, alltför sublima.
Det är dock ett riskabelt grepp. På en scen kan han gå ner i svart och byta tablå när det börjar brännas. I tv-serien - som också kommer att få pris nu till helgen, Kristallen - har han skydd av skådespelarnas ansikten i närbild och musik, i värsta fall änglakör, när han känslomässigt förför publiken. I en stum text kan han bara sätta punkt och lämna några blankrader eller börja på ny sida. Men i textens sönderbrutna kronologi kan han utan svårighet här och var släppa in sina politiska käpphästar i separata tablåer.
Vi får till exempel ta del av moraliteten om Lars Erik som, helt enligt modell 1 A för kristen frälsning, slutligen skådar det homosexuella ljuset och räddas från heteroträsket. Ett tema som för övrigt renderade Gardell en Guldbagge för filmen "Pensionat Oskar". Och eftersom vadsomhelst kan dyka upp närsomhelst i denna omodernt modernistiska berättarform får vi då och då se det gardellska gisslet vina över intoleranta föräldrar som visar sig oförstående och rentav elaka bara för att deras son rest till Stockholm, blivit bög och dragit på sig en dödlig könssjukdom.
Jag har ingenting emot politiska käpphästar i romaner, bara man inte rastar dem för ofta och bara det inte blir för genomskinligt. Jag förlåter dig, Jonas. Jag förlåter till och med det prettolitterära språktrixandet och enordiga meningar staplade på varandra och ett och annat häpnadsväckande grammatiskt fel.
Vi lever trots allt ånyo i en tid av förhärskande litterär kanon där "Rapport från en skurhink" inte längre skulle räknas som litteratur och där debutanterna ånyo hyllas när de i "flöde" skriver absolut obegripligt svammel om absolut ingenting.
Trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" är tvärtom fullständigt och icke finlitterärt begriplig och handlar om något i ordets sanna mening ohyggligt viktigt. Det är frågan om ett storverk. Därför förlåter jag dig allt, Jonas. Te absolvo.
Jan Guillou
FOTNOT. Jonas Gardell är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras boken av författaren och journalisten Jan Guillou,