Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett storslaget epos om kaos och slutet

Margret Atwood. Foto: Jean Malek

Så kommer den äntligen på svenska, den sista boken i Margaret Atwoods underbara science fiction-trilogi om maddAddamiterna. Om de två första delarna spann kring teman som bioteknik och överlevnad till varje pris, handlar den sista om civilisationens undergång. Men paradoxalt nog också om dess återuppståndelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

Margret Atwood

MaddAddam

Översättning Birgitta Garthon

Norstedts, 396 s.

När boken börjar befinner sig våra hjältar, de sista överlevande efter den stora pandemin, eller syndafloden, på en havsstrand. Toby och Ren sköter om Amanda som blivit misshandlat av våldsamma painballar, när de ser några underliga, blåfärgade och sjungande varelser närma sig. Det är Crakes laboratorietillverkade barn, en promiskuös ny sorts varelse som lever av gröna blad och är befriad från aggressivitet.

Kvinnorna slår följe med barnen och tillsammans med några ärrade krigare bestämmer de sig för att ta upp fajten mot painballarna, de lobotomerade överlevarna från en typ av gladiatorspel som får den televiserade underhållningen i "Hungerspelen" att likna biljard. Det drar ihop sig till en sista, avgörande strid.

Ja, handlingen i Atwoods dystopi är snårig. För er som inte är bekant med böckerna, räcker det kanske med att säga att hennes universum, trots monstergrisar, fluorescerande kaniner och hallucinogen växtlighet, känns skrämmande välbekant.

Själv brukar Atwood förneka att hon skriver sci-fi (som hon föraktfullt beskrivit som böcker fulla av flygande tefat) och kallar sin självuppfunna genre (som handlar om det möjliga snarare än om det osannolika) för spekulativ fiktion. I efterordet skriver hon att "fastän MaddAddam är en roman förekommer det i den inga teknologier eller biologiska varelser som inte redan existerar, inte är på väg att konstrueras, eller inte är teoretiskt möjliga". Framtiden är alltså redan här!

För att förstå vidden av det hela är det viktigt att läsa böckerna tillsammans. MadAddams är verkligen en triptyk. Att recensera bara den sista delen är som att beskriva vänsterflygeln i en altartavla av, säg Hieronymus Bosch. Lägger man bilderna bredvid varandra förstår man hur heltäckande Atwoods vision är, hur hon har lyckats med att konstruera sin egen skapelseberättelse, på en och samma gång en hyllning och en sorgesång till mänskligheten.

Den sången ekar framför allt i historierna som Toby varje kväll berättar för Crakes barn - en sorts naiva godnattsagor på poetisk vers, fulla av den underfundiga humor som är Atwoods signum. Precis som i alla religiösa urkunder handlar de om hur vi blev till, vilka vi är, och vart vi är på väg. Barnen tror att de kommer från något de kallar Ägget, en mytologisk plats som i verkligheten är ett biotekniskt laboratorium.

Det slår mig att Atwood återuppfinner den orala traditionen - i hennes version blir Toby en ny Homeros och Crakes barn de storögda lyssnarskarorna vid skaldens fötter. Toby skaffar sig en lärjunge bland de syntetiska ynglingarna, en stjärnögd gosse Svartskägg som lär sig att använda gåspenna och nedteckna berättelserna för framtida bruk.

Så formar sig slutligen MaddAddams till ett storslaget epos om kaos och civilisationsbyggande, om litteratur och skrivande. Jag tycker att det är det bästa som skrivits i den här genren sedan Doris Lessings "Shikasta". Trots det nattsvarta temat känns slutet dessutom trösterikt: Moder Jord överlever alla attacker som riktas mot henne.

Men kommer homo sapiens sapiens att göra detsamma?