Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett stilla besök i den postkristna kyrkan

"Tjärn 3" av Karin Broos.Foto: Marc Broos
"Rosa speglingar" av Karin Broos.Foto: Marc Broos
"Skogsljus 2" av Karin Broos.Foto: Marc Broos
Therese Bohman.Foto: Theo Elias Lundgren

På Waldemarsudde beskådar besökarna kvinnliga gläntor.

Therese Bohman tänker på folktron inför Karin Broos målningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

KARIN BROOS

Still life

Waldemarsudde, Stockholm

Till 21/2 2016

I en av årets mest intressanta böcker, ”Det gudlösa folket”, konstaterar författaren David Thurfjell att en stor del av Sveriges befolkning är vad han kallar postkristna. Dit räknar Thurfjell alla dem som på en direkt fråga skulle svara att de inte är kristna (och definitivt inte ”religiösa”), men vars liv ändå i hög grad präglas av kristna traditioner.

Man firar jul och påsk, låter döpa sina barn i kyrkan, gifter sig och ordnar begravningar där. Man betalar kyrkoskatt, och ber kanske till och med till Gud någon gång när tillvaron känns extra tung. Ändå räknar man sig inte som kristen.

I de där stunderna då de postkristna svenskarna är beredda att be, väljer många en annan strategi. En artikelserie i DN i början av sommaren undersökte svenskarnas förhållande till naturen, och konstaterade att det är dit, snarare än till religionen, vi vänder oss i stunder av personlig kris. Bland tall och gran, i den trygga doften av kåda och mossa, eller inför bergens sublima storhet eller havets oändlighet, får tillvaron ett annat perspektiv.

Inte så konstigt egentligen, i ett land så täckt av skog och med en så sen urbanisering att bondesamhället, med dess upptagenhet av väder och årstidernas växlingar, för många bara ligger ett par generationer tillbaka.

Tro och natur flyter ihop

I två nya serier på SVT, ”Jordskott”, som sändes i våras, och ”Ängelby”, som nyligen börjat visas, står skogen i centrum, skildrad som ett eget väsen, närmast som en gammaltestamentlig, straffande gud, i en blandning av folktro, John Bauer och miljöpartism.

Jag tänker allt detta framför Karin Broos nya målningar, som nu visas i en stor utställning på Waldemarsudde. De skiljer sig från hennes tidigare produktion, som till stor del har visat vardagliga scener, interiörer med melankoliska kvinnor, alltid tysta, närmast ljudlösa, liksom inneslutna i egna rum.

En ny svit målningar har motiv hämtade från en skogsglänta. Där finns en mörk tjärn, ljus som spelar mellan trädstammar, reflexer i vattnet. För den som brukar vistas i naturen går det nästan att uppfatta doften i målningarna: fuktig, grön. Det är skuggigt vid tjärnen, antagligen mygg i luften.

I samtliga målningar står en kvinna i tjärnens vatten med ett barn i famnen.

Religion, eller snarare tro, och natur: för många svenskar flyter de ihop. Det är ett på många sätt märkligt hedniskt drag i en kultur som annars är hårt präglad av det lutherska, av arbetsmoral och strävsamhet. I vissa fall har det skett ett slags kompromiss: de mest populära svenska psalmerna handlar om naturen – där Guds godhets rikedom förvisso manifesterar sig, men det är knappast därför de fortsätter att dyka upp på såväl dop som bröllop och begravningar.

Den postkristna kyrkan

Det där som kniper till i hjärtat vid de första tonerna av ”Den blomstertid nu kommer” är inte så mycket vördnad inför Gud som ett sammelsurium av barndomsminnen, nostalgi över svenska somrar som gått, och samtidigt något trösterikt i det cykliska, att det kommer att komma fler: och allt blir återfött.

Broos kvinnor ser ut att befinna sig i ett eget rum, men de är inte längre ensamma utan i ett slags treenighet med barnet och naturen. Det är stilla i skogen, målningarna präglas av något som kanske skulle kunna kallas helighet. Och några av dem – där kvinnan försiktigt sänker barnet närmare vattenytan, antagligen för att kika på något på botten – skulle kunna skildra ett dop.

Några våningar ner på Waldemarsudde, i den pågående utställningen ”Symbolism och dekadens”, hänger Prins Eugens suggestiva målning ”Skogen”. Där ser tallstammarna, genom vilka man skymtar kvällssolens sista strålar, ut som pelarna som bär upp en katedral.

Det här är den postkristna kyrkan, tänker jag framför den. Byggd i hundra procent svensk furu.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.