Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett sista skrik från folkhemmets bakgård

<p>Caroline Hainer.</p>Foto: Louise Enhörning
"Åsneprinsen".
Hagsätra.Foto: Izabelle Nordfjell

Amanda Svensson om Caroline Hainers "Åsneprinsen", en roman som faller för konformismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

CAROLINE HAINER

Åsneprinsen

Natur och kultur, 331 s.

Det är 1980-tal i Stockholmsförorten Hagsätra. 10-åriga Jim Jonsson har rollen som åsna i skolans uppsättning av julevangeliet. Han har också svår scenskräck, ett faktum som leder till att han oplanerat utstöter ett åsneskri så långt, högt och övertygande att hela pjäsen kommer av sig.

Konsekvensen av detta passionerade primalskri är given: under resten av sin skoltid är Jim känd som Åsnan, en roll man fort förstår är den mest spännande Jim kommer att axla under sitt i övrigt rätt händelselösa liv.

Caroline Hainer, journalist och författare som debuterade 2013 med relationsromanen "Inte helt hundra", har med "Åsneprinsen" skrivit en "Stoner" för Söderort, en sorgsen betraktelse över ett liv som aldrig riktigt tar fart och sedan plötsligt är förbi.

Romanens bärande tanke är att människans personlighet cementeras redan i barndomen och att makten över det egna ödet är en billig bluff. En stor del av romanen ägnas åt Jims första, och enda, försök till en kärleksrelation. Under studenttiden blir han ihop med Vera från Vasastan, men i slutändan väljer Jim förstås barndomsvännen Mats och Hagsätra framför Vera och Paris. Jag blir dock aldrig övertygad om att Hainer själv tror på sin deprimerande fatalism, och det gör det svårt att uppbåda något engagemang för Jims (brist på) val.

Sista skriet från folkhemmet

Berättelsen om Jim är också en berättelse om det sista åsneskriet från folkhemsförorten, om en tid då konformismen som var folkhemmets förutsättning ännu inte ersatts av internetbaserad individualism. Hainer zoomar in på allt som var beklämmande och klaustrofobiskt i den svenska modellen, och klär det i en lätt absurdistisk fabel om en pojke och hans inre åsna.

Trots ett visst flörtigt frossande i 1980-talsdetaljer - det som brukar rubriceras hög igenkänningsfaktor - är de delar av romanen som, med en besynnerlig blandning av charm och ångest, skildrar Jims barndom högst läsvärda.

Jag önskar att Hainer skulle ha stannat där, grävt djupare, vågat mer. Att hon inte själv gett efter för den nervösa konformism hon bitvis skildrar så bra.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.