Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett prov på Manndom

Thomas Mann. Foto: Owe Sjöblom/Scanpix

I monsterbumlingen En opolitisk mans betraktelser framstår Thomas Mann som en polemisk rabulist.

Maja Lundgren läser en essä av en författare som fruktade att hamna i sin radikala broders skugga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ: THOMAS MANN | En opolitisk mans betraktelser | Översättning Per Landin och Urban Lindström | Atlantis, 640 s.


Thomas Mann. Tysk borgerlig dekadent författare.

För flertalet är han nog mest känd som upphovsman till Döden i Venedig. Det som gör Mann till en av mina favoriter är hans speciella mix av sjunkande borgerliga dygder, som han inte tillbakavisar på något enkelt sätt, och destruktiv lockelse, vildhet och död. En 1900-talsförfattare som fortsätter med att skriva 1800-talslitteratur, och det funkar förträffligt.

I pamfletten En opolitisk mans betraktelser visar Thomas Mann upp en överraskande sida av sig själv: den som polemiker, rabulist.

Här framstår han som mer nutida än i sina romaner och noveller, eftersom pamfletten - utgjutelsen, utlevelsen, den så kallade hämningslösa subjektiviteten, valet att bli en djävulens advokat och tänka förbjudna tankar - är vanligare inom avantgardet i dag än det mer distanserade och lugna betraktandet med hjälp av en tillbakadragen berättare. Dessutom är boken högaktuell eftersom samma debatt mellan kulturradikaler och kulturkonservativa fortfarande rasar.

 

Mann skrev sin monsterbumling (över 600 sidor) under det första världskriget. Medan dadaisterna samlade sig till attack mot den europeiska påstått överlägsna bildningen och kulturen, som de menade att kriget hade avslöjat som en bluff - nu var det dags att riva allt och börja om med ett nytt språk - så kastar sig Mann in i ett ångestridet, blodsvettigt och osammanhängande men briljant försvar för den tyska bildningen och kulturen.

Dessutom, ve plus fasa, förhärligar han kriget som en välkommen väckarklocka för livsandarna, kommer med några iskalla reflexioner om att det nog inte är så farligt att vara krigsinvalid ändå, samt uttalar sig emot införande av demokrati.

Och tar sig själv i örat.

"Mullrande ord anstår mig inte". Han dömer ut sina egna ord som "smaklöst provokativ nationalism och patriotism" och befarar att han kommer att framstå som en "chauvinistisk skrytmåns under resten av livet".

I själva verket drivs hans polemik bara av "ironisk bakslughet".

"Om jag ändå hade varit svensk eller från Luxemburg".

"Plågsamma tankar är självplågeri, och det är bara den som tar sig själv på allvar som lider".

 

"Ironisk bakslughet" - jo, En opolitisk mans betraktelser bär ett tydligt drag av djävulens advokat. Det handlar nämligen också om en författare som söker positionera sig, och är rädd att hamna i skuggan av sin bror Heinrich. Brorsan har redan nischat in sig som kulturradikal, vilket mitt under brinnande krig innebar landsförräderi (utan att lägga något vare sig positivt eller negativt i uttrycket).

Heinrich Mann höll på de allierade och önskade sig Tysklands nederlag i kriget. Och Heinrich - det sved förstås rejält i Thomas - väckte gehör hos ungdomen.

Det är då Thomas Mann vänder sig till sina tyska husgudar Schopenhauer, Wagner och Nietzsche, för att vaska fram något originellt tyskt och därmed kunna profilera sig mot den franska upplysningens universellt syftande budskap. Han sträcker sig mot dem, än så länge ovetande om att andra tyskivrare skulle komma att omfamna dem på ett mer spasmodiskt sätt.

Tysken är irrationell, tysken är inte demokrat, tysken har en spontan motvilja mot politik.

"Ty jag hatar politiken och tron på politiken, eftersom den gör människan inbilsk, doktrinär, tjurskallig och omänsklig. Jag tror inte på formeln för den mänskliga myrstacken, den mänskliga bikupan /.../ tror inte att mänskligheten är ämnad för 'lycka', eller att den ens vill ha lyckan - tror inte på 'tron', utan snarare på förtvivlan, eftersom det är den som banar väg för förlösningen".

En opolitisk människas betraktelser har beskrivits som kryptonazistisk, och visst finns där en del sånt:

"...förutom judarna givetvis, som inte heller då kommer att tappa huvudet och åter kommer att befinna sig i toppen, så att kraschen till och med kommer dem till godo".

Kunde då Thomas Mann lika gärna ha tagit steget ut och blivit nazist? Man har facit. Han blev inte det. Utan facit går det inte att säga med säkerhet, även om han punkterar sin egen retorikballong så pass ofta att det framstår som mer sannolikt att han ska ta sig ur förstavärldskrigspsykosen och världsmobbningen av Tyskland utan att hungra efter ett andra världskrig.

Tyskland är inte avsett för världsherravälde utan för att vara en tummelplats för europeiska konflikter, skriver han. Och om boken överhuvudtaget utmynnar i någon slutsats, vilket är rätt osäkert, så är det nog att tyskhet är en bottenlös avgrund som man ska handskas försiktigt med. Och så den gåtfullt pikanta definitionen av konservatism som "intellektets erotiska ironi". Är det en borgerlig ståndpunkt?

 

Skalar man bort den storvulna nationalismen och en del annat i och för sig festligt reaktionärt grums återstår en hel del intressant civilisationskritik, samt en appell för konstens frihet. Konstnären ska vara en "andlig äventyrare" och en "zigenare" (jaså, inte en tysk?) och aldrig gå i politikens ledband.

Den polyfona litteraturen, exemplifierad bland annat av Shakespeare och Dostojevskij, släpper fram en myriad av karaktärer utan att moralisera över dem och liknar därmed naturen själv eller rentav Gud, eftersom den till skillnad från programdiktens savonarolor och dygdiga kontrollfreaks bejakar livet i alla dess aspekter i stället för att döma det.

Manns kritik av den zombielika konsumtionsmänniskan och den rovlystna merkantilismen, av en värld där kristendom har ersatts av spiritistisk humbug och slött frosseri, bygger på tanken att en yttre förändring av samhället är värdelös utan en inre förändring. Men, skriver Mann, "vad bryr sig en civilisationslitteratör om själen?"

"Civilisationslitteratören" är Manns antagonist boken igenom. En synonym till politiskt korrekt.

Här finns flera sådana: "Revolutionsepigon", "framstegsoperasångare", "ömkliga och intiga stackare med gott väderkorn som lever på att vara välorienterade" (håller med, vidrig sort, oavsett politisk hemvist), "sansculottejargong", "bellezza-radikalism", "sydländska fifflare", "dionysisk gallimatias" (gäller rätt mycket för Manns egen pamflett).

Den är oemotståndlig. Jag tror att det är självgodheten han är ute efter.

Moralisten skiljer sig från den dygdige genom att han är öppen för det farligt skadliga genom att han, som det heter i evangeliet, "inte står det onda emot" - vilket dygdemönstret gör med den mest respektingivande framgång.


Maja Lundgren