Som jag har förstått det - efter en ångestframkallande konfrontation med konceptet tid i ett avsnitt av "Vetenskapens värld" som sändes nyligen - är antalet möjliga framtider oändligt.
När konstvärlden tar sig an temat - 2015 års Venedigbiennal heter just "All the world's futures" - presenteras dock ingen svindlande uppsättning möjligheter. Under kurator Okwui Enwezor är perspektivet antingen globalt eller intimt: Å ena sidan berättar huvudutställningen om uppgörelser med kolonialism, om exploatering av naturresurser, geopolitiska och ekonomiska konflikter, klimatförändringar. Det är de stora samtida politiska frågorna, manifesterade i iscensatta krigszoner, vapen, konst som handlar om gränser, ursprung, migration.
Och som konstrast till det, eller kanske följd av det: Det privata, snudd på intima perspektivet. Värnandet om den egna livshistorien i tider av turbulens. De privata tillhörigheterna har en framträdande roll i många verk: I form av hastigt hoprafsade bylten och säckar, eller presenterade nästan som reliker i vitrin- och souvenirskåp, eller rationellt ordnade i arkiv och kataloger. Det är det privata som överlevnadsstrategi (eller, om man är på sämre humör: som politiskt sanktionerad självupptagenhet).
Karl Marx ande hänger tung över centralpaviljongen i Giardini: På en scen ska hans snart 150 år gamla "Kapitalet" maratonläsas varje dag i sju månader. Men att döma av de många konstverken med privata berättelser manifesterade i föremål leder instabila tider till att Marx tanke om varufetischism inverteras: Människor behandlar inte varandra som saker, som han menade, utan behandlar saker som människor. När allt som är fast förflyktigas får man knyta sina minnen och berättelser till föremål.
Den bubbla som konstvärlden utgör under biennalens förhandsvisningvecka, de kluster av art people som drar längs Venedigs gator, skiljer sig radikalt från de stora grupperna av amerikanska och japanska turister, som med sina selfiepinnar ägnar sig åt en annan typ av självupptagenhet. Många av konstvärldsmänniskorna utstrålar rikedom på ett sätt jag aldrig mött tidigare. Jag känner storögt igen kvinnors kläder från de stora modehusens vårkollektioner, handväskor från modemagasinen, där jag lärt mig hur svindlande summor de kostar.
Bokmässan i Göteborg, som är det enda andra kulturevent jag har erfarenhet av, framstår som en närmast bondsk tillställning vid jämförelse. För där det finns pengar finns det glamour, och i konstvärlden finns det stora pengar: Här äter man inte räkmackor, man glider runt på dem.
Kanske är det ett kollektivt spektakel alltsammans, kanske är många jag möter lika mycket av frilansare med motvillig f-skattsedel som jag själv, men det är ett övertygande skådespel. Att låta Karl Marx berätta för detta välvilliga klientel med YSL-väskor över axlarna att kapitalismen är destruktiv blir som en illustration av allt det paradoxala med både konstvärlden och den krampaktigt politiska samtidskonsten.
Marx ord om att allt fast och beständigt förflyktigas fortsätter med en förutsägelse om att allt som är heligt kommer att profaneras. Jag tänker att det snarare är tvärtom här: På Venedigbiennalen 2015 är det heliga så heligt att det är oantastligt. Konsensus råder kring vilken konst som utgör den sanna, den goda och den angelägna. För första gången någonsin tänker jag att den där profaneringen låter uppfriskande.