Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett oefterhärmligt ryskt geni

Andrej Platonov (1899-1951) bannlystes som författare till följd av hans skildringar av sovjetsystemet. Foto: OKÄND
"Tjevengur" skrevs 1927-1928, men publicerades först 1978. Den betraktas som ett av Andrej Platonovs viktigaste verk.

Den ryske författaren Andrej Platonov föll i glömska på grund av Stalins censur.

Malte Persson häpnar över ett av de allra viktigaste moderna ryska författarskapen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Om historien vore rättvis skulle Andrej Platonov vara lika berömd som, låt oss säga, Kafka. Men nu är varken historien eller mycket annat här i världen rättvist, och den säregne ryske författaren har förblivit relativt okänd.   

Han föddes 1899 i enkla förhållanden. Fick ingenjörsutbildning i Röda armén. Blev tidigt flitig skribent i partipressen, men avbröt skrivandet för att arbeta med industrialiseringen av landet. När han återkom som författare var det med böcker som inte gick att publicera, och ledde till förföljelse från högsta ort.

Satir utan distans

I grunden var Platonov lojal med det kommunistiska projektet, men trots (eller kanske snarare på grund av) det blev hans skildring av Sovjetunionen skoningslös. Hans sinnelag var – som Gorkij beklagande skrev – ”lyriskt-satiriskt”. Men om hans verk är satir, så är det en satir som blir så mycket mer drabbande för att den är skriven utan satirens vanliga distans.

Det han under sina resor fått se i tvångskollektiviseringens Sovjet kunde i litterär form inte bli annat än absurd tragikomedi. Och så mycket mer absurd för någon som faktiskt tagit partiets slagord på allvar.

"Tjevengur", skriven 1926–1928, är Platonovs största roman. Med ett väldigt persongalleri skildrar den inbördeskrigets förvirrade tid. En kandidat till huvudperson är den föräldralöse Sasja Dvanov, som får i uppdrag att undersöka förekomsten av spontant uppkommen kommunism i landet. Bland bönder, dårar och banditer lär han känna revolutionens ”intighet och smärta, som överträffade dess unga förnuft”. 

En kommunistisk Don Quijote

Till sällskap finner han en viss Kopjonkin, som likt en kommunistisk Don Quijote rider genom Ryssland på hästen Proletärkraften och utfärdar dekret på dubiösa grunder. I mössan har Kopjonkin ett porträtt av sitt hjärtas dam Rosa Luxemburg insytt, och han tillåter sig hoppas att kommunismen ska kunna väcka henne till liv igen när den segrat.

Den plats där de till slut hamnar är provinsorten Tjevengur, där man har ”organiserat en domedag” för alla borgare och slutat arbeta i förtröstan på kommunismen. Exakt vad kommunismen är, och om den exempelvis kommer att hålla dem varma om vintern, förblir oklart. Avståndet mellan retorik och verklighet är lika stort som vägen till Moskva är lång. 

Det är ett messianskt vanvett, där kommunismen fått ta religionens plats. Men Platonov skildrar dess deltagare (såväl idealister som opportunister) inte bara med människokännedom, utan även med människokärlek. Och, framför allt, på en helt underbar och djupt originell prosa.  

Platonov skriver som ingen annan

För ur en blandning av politisk jargong, teknisk precision och poetisk fantasi skapar Platonov meningar som ingen annan skulle ha fått för sig att skriva. Några smakprov av alla dem jag markerat i "Tjevengur": 

”Pasjintsev dunkade näven mot sin låga panna, där hjärnan borde vara inpressad, så att förnuftet hade någonstans att vara.”

Om en bykyrkogård: ”Korsen påminde de levande som vandrade förbi om att de döda hade levt förgäves och ville återuppstå.” 

Om natten: ”Tjevengurs kommunism var värnlös under dessa mörka stäpptimmar, eftersom människorna med sömnens kraft läkte tröttheten från dagens inre liv och tillfälligt upphörde med sina övertygelser.”

Börja med "Grundgropen"

Det kan inte nog understrykas vilket storverk även översättaren Kajsa Öberg Lindsten har utfört. Det måste dock sägas att bokens säregna idévärld och vindlande väldighet gör den till krävande läsning. För den som söker en enklare ingång till författarskapet kan i första hand den mästerliga lilla romanen "Grundgropen" rekommenderas. 

Och har man väl börjat, så blir man förhoppningsvis lockad att ta sig an även resten av författarskapet i Ersatz pågående utgivning – inklusive nu alltså "Tjevengur", som är bland det märkvärdigaste jag läst på år och dag. 

 

Roman

ANDREJ PLATONOV

Tjevengur

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz. 608 s. 

 

Malte Persson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Om Ofissim".