Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett liv på knä hos Michel Houellebecq

<p>Författaren Michel Houellebecq.</p>Foto: Miguel Medina
I FOKUS: Michel Houellebecq hånas på omslaget till tidskriften Charlie Hebdo.Foto: Reuters

Vad skulle hända om ett radikalt islamistiskt parti tog makten i Frankrike?

Nils Forsberg läser Michel Houellebecqs "Soumission" och ser en modern fabel växa fram.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

MICHEL HOUELLEBECQ
Soumission
Flammarion, 320 s.

Det är 2022 och i Elyséepalatset sitter Muslimska brödraskapets Mohammed Ben Abbes som president efter att ha slagit ut Nationella frontens kandidat i andra valomgången. Frankrike börjar omedelbart förändras, steg för steg.

Ramarna för Michel Houellebecqs ”Soumission” (Underkastelse) var kända sedan någon tid tillbaka och romanen hade av människor som inte läst den redan hunnit anklagas för att vara islamofob. Men eftersom den utkom samma dag som en grupp islamister anställde massaker på Charlie Hebdos redaktion kommer den att läsas också mot bakgrund av 7 januari 2015. Författaren var på omslaget till det då aktuella numret av satirtidningen. Fanns här rentav ett samband?

 

Berättare är litteraturhistorikern François, några och 40, specialiserad på sekelskiftesdekadenten som blev katolik, Joris-Karl Huysmans. Han undervisar på Sorbonne men saknar karriärambitioner och vänner och säger sig vara lika politisk som dasspapper. Han är en ofräsch släkting till Meursault i Albert Camus ”Främlingen” men skulle aldrig komma sig för att skjuta någon. Höjdpunkterna i hans tillvaro rör sig över hela spektrat från mikromat och internetporr till att ligga med sina studenter.

En väldigt houellebecqsk romanfigur. På frågan från en flickvän om han är för en återgång till ett patriarkalt samhälle svarar han att han inte är för något alls. Det han tycks reagera mest på är att kvinnors kroppar inte syns lika bra i de kläder som snabbt blir populära efter att Ben Abbes blivit president och påbörjat den mjuka islamisering av Frankrike, som också gör att François med bibehållen lön pensioneras från universitetet.

En otäck bok

Det är bitvis en otäck bok. Efter första valomgången hörs skottlossning på nätterna, kanske hänger inbördeskriget i luften, men medierna rapporterar ingenting av rädsla för att det ska spela högerextremisterna i händerna.

François lämnar Paris och kör mot sydväst men stämningen av apokalyps vill inte släppa på de tomma motorvägarna och bensinmackar med ihjälskjutna människor – och förstärks av att skildras genom den avtrubbade huvudpersonen. Samma autistiska drag och snäva referensramar gör för övrigt också boken rätt rolig.

”Soumission” går länge att läsa som en plaidoyer för rätten att slippa ta ställning – till politik, till samhällsfrågor, till sociala konventioner. François kanske inte är direkt lycklig, men han är fri.

Men Houellebecq vore inte Houellebecq om han inte drog konsekvenserna hela vägen. François konverterar till islam och får tillbaka sin tjänst på Sorbonne med bättre lön (även om det väl lika mycket är utsikterna till att kunna ta sig flera unga fruar som lockar). Den västerländska kulturen i stort är ändå på väg att dö. Flera andra europeiska länder har redan fått islamskt styre.

Gör sitt jobb som fabel

Först provocerar romanen känsliga läsare genom sin passiva och politiskt inkorrekta huvudperson. Sedan genom att samma huvudperson kommer till insikt och gör ett i romanens värld fullständigt logiskt val – som ändå inte känns särskilt tillfredställande. Den enda islamofobi som eventuellt står att finna i samband med den här romanen fladdrar förbi ungefär där, och då i läsarens huvud.

”Soumission” gör med andra ord sitt jobb som fabel, som tankeexperiment och – som litteratur. Michel Houellebecqs konstlösa prosa och raka berättelse är ett försvar för konsten i en tid när den gärna avkrävs tydliga svar, ställningstaganden samt inte minst moral. "Soumission” erbjuder ingetdera. Just därför fastnar den.

 

Följ Expressen Litteratur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.