Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett kulturangrepp som vi hört förut

Foto: Jocke Berglund
Per Olov Enquist: Göran Hägglund är som ett eko från pingströrelsens gamla kulturfientlighet från 30-talet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund gick i dag på DN Debatt till angrepp mot ”Sveriges radikala elit som blivit den nya överheten”. Han talar till försvar för ”tavlor som föreställer något” och ställer sig på ”folkflertalets sida” gentemot konsteliten som ”sitter högt på hästryggen”, och så vidare. Och så vidare.
Oskyldigt? Bara ett eko från pingströrelsens gamla kulturfientlighet från 30-talet? Kampen mot smutslitteraturen?
Nej. Men jag har läst det förut.
Den 24 februari 1965 skrev lagerförvaltaren Peter Rindal på Koldings Hörfabrik i Danmark ett upprop där han gick till angrepp mot varje försök att med statliga bidrag stödja kultur; han talade för ”folkflertalet” mot ”konstpåvarna”, krävde att den nyinrättade Statens Konstfond (budget 3,5 miljoner) skulle stoppas och de utlysta stipendierna till bland annat Klaus Rifbjerg skulle återkallas. Det han startade var en kamp mot ”konstpåvarna”, ”kulturradikalerna på sina höga hästar”; ja just i grunden mot kulturradikalismen. Bröderna Brandes var sedan länge döda, men tidningen Politiken levde, liksom den danska kulturradikalismen.
Oskyldigt? Historien som ständigt upprepar sig i dansk kulturdebatt? Jylland mot Köpenhamn? Absolut. Fast ingen hade räknat med konsekvenserna för nordisk politik under de följande 50 åren. Och det verkar inte ta slut.

Uppropet undertecknades inom en vecka av 28 209 rasande danskar och födde sedan nya svallvågor. En advokat från Bornholm vid namn Mogens Glistrup noterade folkupproret, tog kontakt med Rindal och föreslog att denne skulle starta ett politiskt parti. Han avböjde. Han hade bara varit urförbannad, men hade inga politiska ambitioner. Raseriet verkade aldrig få ett slut, en gnista hade tänt en präriebrand, upproret skar dessutom genom klassgränserna och 1972 startade Mogens Glistrup, uppmuntrad av Rindalismens explosivitet, ett eget parti, Fremskrittspartiet, som bar Rindals upprördhet vidare till en ny dimension.
Resten är historia, en idétradition i dag förvaltad av Pia Kjersgaard och Dansk Folkeparti, ett parti som gett begreppet ”statsbärande parti” en ny innebörd. Också i Norge lever Rindal ännu, i ett 22-procentsparti. Och i Sverige?
Lagerförvaltaren Peter Rindal dog den 28 februari i år, 87 år gammal. Men hans arv lever.