Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett konstkrig som blandar hallucination till verklighet

Walid Raad, stillbild från ”Sweet Talk: Commissions (Solidere: 1994-1997)”, 2018.Foto: WALID RAAD & SFEIR-SEMLER GALLERY BEIRUT
Lars-Erik Hjertström Lappalainen.Foto: Privat. / Privat.

Walid Raad lägger ihop tekniker, information och berättelser om inbördeskrigets Libanon.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen överväldigas inför väven av konst och katastrof.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För första gången kan jag nog ha känt av Stendahls syndrom. Moderna museets Walid Raad-retrospektiv är ett överdåd av dokumentär bildpoesi om inbördeskriget i Libanon 1975-90. Det som påverkar är inte mängden verk, utan att de dokumentära formerna genomgående blandas med fiktion, fakta med imaginära upphovsmän, och att allting vävs in i berättelser om hur Raad har kommit över de utställda föremålen.

En serie landskapsmålningar återger olika militära kamouflagekläder. Väggtexten upplyser om att en Farid Sarroukh ska ha målat av mönstren som andra konstnärer gjort åt stridande grupper. Här och där i salen står träskulpturer till åminnelse av offentliga konstverk som tagits bort i en stad, och som när de skulle monteras upp igen saknade all för den åtgärden nödvändig dokumentation.

Förförd och sjösjuk står man där och kan inte annat.

Över den ena långväggen sträcker sig en videoloop med byggnadssprängningar i Beirut, där det dokumentära filmmaterialet har processats till dekorativa mönster, tills det är dags för byggnaderna att sprängas igen.

Hur ska man kunna tillgodogöra sig sånt? Kanske kommer sig känslan av oavvislig verkligt som Raads verk väcker just av att de inte kan brytas ned till erfarenheter. Man känner sig i alla fall utsatt för ett informationskrig, eller möjligtvis ett konstkrig, där relevansen av sant och falskt undergrävs, och känslan av verklighet är lika övertygande som en hallucination. Förförd och sjösjuk står man där och kan inte annat.

Walid Raad, ”Appendix 137_106”, 2018.Foto: WALID RAAD / SFEIR-SEMLER GALLERY HAMBURG

Det är ett bra drag att inte presentera verken kronologiskt. Risken vore överhängande att de äldre verken annars skulle te sig daterade på grund av att den intellektuella situationen så radikalt har förändrats det senaste decenniet. Raad leker nämligen med de metoder för kritiskt tänkande som utvecklades för att visa hur sanningen fabriceras snarare än upptäcks. 

Det är en annan uppgift för konsten: att ge objekten verkligheten åter.

Den outtalade premissen var att man ville komma sanningen närmare. Det var den säkert för Raad också, men då tiderna förändrades till en epok av post-sanning och alternativa fakta, tappade även metodens användning som konstnärlig form sin kritiska potential.

Walid Raad, ”Let’s be honest, the weather helped”, 2019.Foto: GERT JAN VAN ROOIJ / STEDELIJK MUSEUM AMSTERDAM

När utställningen i stället blandar tidigare verk med senare förskjuts tyngdpunkten i dem alla, från frågor om sanning och fiktion i kunskapen, till frågan om konstens relation till verkligheten. I ett performance, som Raad kommer att genomföra ett antal gånger under utställningsperioden, visar han hur man genom att måla till skuggor på objekten får dem att kasta verkliga skuggor, på helt andra ställen. Det är en annan uppgift för konsten: att ge objekten verkligheten åter, få dem att kasta sina egna skuggor.

KONST

Walid Raad

Helt ärligt, vädret hjälpte

Moderna Museet, Stockholm

Till 10/5

Lars-Erik Hjertström Lappalainen är kritiker och redaktör för konstmagasinet tsnok.se.