Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett intimt övergrepp

"The birth of Xenia, diverse variations" (2014).Foto: Rodrigo Mallea Lira

Kajsa Bergström drabbas av Ylva Ogland på Röda Sten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

konst

YLVA OGLAND

Diverse variations of other spaces

Röda sten konsthall, Göteborg

Till 2/11

När (nästan) vem som helst kan sitta på kontoret och under elvakaffet passa på att skriva en skämtsam men sanningsenlig facebookstatus om sin underlivssvamp - eller kanske passa på att berätta vad hen röstat på - är det lätt att sälla sig till kören och konstatera att gränsen mellan privat och offentligt blivit mer eller mindre godtycklig.

Det innebär att för oss känslopryda har det förut intimt privata förvandlats till ren kryptonit som har börjat sippra ut i kollektivtrafikssamtal och vardagsrumssoffor. Rätt vad det är tvingas vi ta ställning till vår grannes bröstcancer eller vår 14-åriga kusins otrogna pojkvän.

Att se Ylva Oglands konstutställning på Röda Sten är till viss del just det. En oväntad och inte helt bekväm resa rakt in i en total främlings inre. Men där facebookstatusen lämnar det allra sköraste att spolas bort i en strid ström av candy crush-uppdateringar och valanalyser, håller Ylva Ogland mig fast och vägrar låta sig överröstas.

Jag är där ensam, när utställningen redan varit öppen ett tag och ekot av mina steg i Röda Stens stora, tomma salar förstärker känslan av voyeurism. Det känns som om jag stör.

 

För det är så fruktansvärt privat. I en enorm cirkelinstallation bestående av 30 dukar får vi från mörkret utanför ringen ta del av konstnärens första dotters födelse. Repeterat - ältande eller processande? - som hjärtslag. På våningen över hänger en målning av Ylva Oglands döda pappa i naturlig storlek, ackompanjerad av en installation innehållande bland annat de verktyg, noggrant framlagda, som behövs för att göra i ordning en sil heroin.

Varför berättar du det här för mig? vill jag vädja. Hur ska jag kunna ta in? Men samtidigt är uppriktigheten rörande. Och skönheten. Det råder ingen tvekan om att Ylva Ogland är en fantastisk målare. Måleriet är dock bara ett av många medel som hon använder för att frammana sina berättelser. Men skönheten bidrar till en nästan overklig, lätt eterisk känsla mitt i all plågsam verklighet.

Och jag tänker att om facebookstatusar kunde beröra oss så här, då hade vi nog valt att återgå till att prata om vädret under kafferasten.

 

Kajsa Bergström

kulturen@expressen.se