Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Ett fysiskt hem är inte nödvändigt”

Konstnären Ai Weiwei och poeten Yang Lian. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: PRIVAT

Hur existerar en människa i exil? 

Hanna Johansson mötte den kinesiska konstnären Ai Weiwei och poeten Yang Lian i Malmö för ett samtal om konst, hemlöshet och Europa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPORTAGE | KONST. Den kinesiske konstnären Ai Weiwei och poeten Yang Lian möttes 2018 i ett samtal om konstens och människans natur som publicerads i den tyska tidskriften Lettre International. Senare blev det boken ”Konst och människa”, som de talade om på Internationell författarscen i Malmö på tisdagskvällen.

Ai Weiwei är ett världsberömt namn på konstscenen; Yang Lian presenterades första gången på svenska i översättning av Göran Malmqvist på 1980-talet, men först med ”Ett lyckligt spökes anteckningar” och ”Koncentriska cirklar”, båda från förra året, har han blivit verkligt tillgänglig för den svenskspråkige läsaren. Vad de delar, och ofta återkommer till i sin konst och sin poesi, är erfarenheten av exil och intresset för mänsklighetens villkor.

Detta är uppenbart två personer som hyser stor beundran för varandra. Ai Weiwei kallar Yang Lian för en ”unik poet i Kina”; Yang Lian berättar entusiastiskt om Ai Weiweis konst, särskilt om verket ”Fairytale” som genomfördes på Documenta i Kassel 2007.

Där reste 1001 kinesiska landsmän – mestadels personer som anmält sig via den blogg som Ai Weiwei skrev mellan 2005 och 2009 – från Kina till Tyskland för att delta vid utställningen. 200 personer i veckan anlände i omgångar och var besökare, samtidigt som de utgjorde själva konstverket. Deltagarna var bönder, lärare, konstnärer eller arbetslösa, personer som i vanliga fall hade haft svårt att kunna genomföra resan utomlands; den möjliggjordes av Ai Weiweis kontakter med de tyska och schweiziska ambassadörerna. 

”Som de vore apor”

Det skulle kunna upplevas exploaterande – och gjorde nog också det, på sina håll. ”Utlänningarna stirrade på kineserna som om de vore apor”, kommenterar Ai Weiwei i ”Konst och människa”. Men när Yang Lian pratar om ”Fairytale” betonar han hur verket lever vidare i varje individuell deltagares minne.

– Det återförde konsten till det verkliga livet, säger han. 

Yang Lian tillhör den poetgruppering som har kallats för de dunkla poeterna, som mot bakgrund av Maos kulturrevolution utvecklade ett gåtfullt och metaforrikt poetiskt uttryck. Sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989 har han levt i exil, en erfarenhet han ofta bearbetar i sin poesi där livets början och slut ständigt tycks närvarande. Som i ”Trädgårdens reinkarnation” ur ”Koncentriska cirklar”: i faderns trädgård / har de döda aldrig blivit fler / denna kroppens ursprungsplats / har aldrig nekat oss att än / en gång spira / tas om hand av döden / lämnas kvar av döden. 

Det är en bild av historien som oscillerande, ickelinjär. Enligt den principen har Ai Weiwei ofta använt sig av föremål eller estetiska uttryck som härrör ur antikens utdöda civilisationer. Det kanske mest kända exemplet är konstverket ”Dropping a Han dynasty urn” från 1995, där han släppte en 2000 år gammal urna från Han-dynastin i marken, vilket dokumenterades i en fototriptyk. Urnor från samma epok har också använts i installationer där de målats i grälla färger som döljer deras ursprung.

Odyssén eller Iliaden

I ”Odyssey” från 2017 tog han i stället avstamp i den europeiska konsthistorien. Där avbildades samtida flyktingars färd i en stil som efterliknar den man finner hos antika grekiska keramikföremål. Ai Weiwei kallar det ett försök att formulera en mening som sträcker sig tillbaka till det förflutna. 

– Att tänka på Odyssén eller Iliaden i dag, alla dessa stora berättelser… det är nästan som magi när man ser hur cirkeln sluts igen. Det är som Sisyfosmyten. Vi ställer samma frågor gång på gång, om vad som är mänskligt. Så inser vi att historien rör på sig, att varje ny generation måste omdefiniera mänsklighet. Civilisationen är alltid väldigt skör. 

2017 visades också hans dokumentärfilm ”Human flow” på Venedigs filmfestival. Filmen är en monumental, drygt två timmar lång skildring av de miljontals människor som i dag befinner sig på flykt, och gör nedslag i Syrien, Kenya, Bangladesh och Grekland.

”Det är här på Lesbos som en halv miljon människor – de flesta flyktingar – för första gången sätter fot i Europa”, sa Boris Cheshirkov från FN:s flyktingorgan UNHCR när han intervjuades i filmen.

Lesbos är ett namn som man fram till för bara några år sedan förknippade med Sapfo, den stora poeten; det tedde sig som en nära nog mytologisk plats, en kvarleva från antikens Grekland som har kommit att betraktas som den västerländska konstens och civilisationens vagga.

Ai Weiwei lever i dag i Berlin. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Idén om Europa

Med 2010-talets flyktvägar kom denna ö i Egeiska havet att aktualiseras på nytt, med en delvis annan men kanske ändå snarlik innebörd. Här förenades den fysiska verklighetens Europa med idén om Europa.

– Jag gjorde den filmen med min väldigt naiva, oskyldiga blick, säger Ai Weiwei. Jag vet egentligen väldigt lite om politik. Men om det fanns ett starkare ord än ”politiskt” skulle jag använda det för att beskriva ”Human flow”.

– Vi intervjuade över 600 personer. Det kunde vara människor som nyligen flytt eller som hade levt som flyktingar i tre generationer. Jag träffade människor som fortfarande höll en nyckel i handen medan de pratade med mig, och jag visste att inte bara huset som den nyckeln leder till, utan hela gatan, hela staden är redan borta. 

Ai Weiwei tillbringade sin egen barndom i arbetsläger sedan hans far, poeten Ai Qing, fängslats och stämplats som folkfiende. Som vuxen bodde Ai Weiwei i New York och senare Peking, där han 2011 greps, fängslades och senare belades med reseförbud. 2015 återfick han sitt pass och lever sedan dess i Berlin. 

En andlig hemvist

Han säger att han aldrig har kunnat föreställa sig känslan av att ha ett hem, inte heller som vuxen.

– Det finns inte en enda gata jag kan föreställa mig, inget kvarter, inget trä, inte ens en bit tyg. Det har aldrig existerat i mitt medvetande. Men jag känner mig ofta hemma när jag kan dela idéer med andra människor. Det kan vara någon jag aldrig har träffat, det kan vara på Twitter. 

– Absolut, säger Yang Lian. Ett fysiskt hem är inte nödvändigt. En andlig hemvist kan man ha överallt. Jag kan ha många olika hem.

– Du har många olika hem för att du är hemlös! utbrister Ai Weiwei.

– Jag är hemlös! Men jag har ett rikare, ett större hem i världen, säger Yang Lian. 

 

LÄS MER: Ai Weiwei fördömer Kinas behandling av den svenska förläggaren Gui Minhai 

 

 

Hanna Johansson är tf konstredaktör på Expressen.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Lina Thomsgård som gäst.