Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett författarmysterium på Malmö stadsteater

<p>Cecilia Lindqvist.</p>Foto: Emmalisa Pauly
Malmö stadsteater.Foto: Tomas Leprince

Sara Berg ser pjäsen "Kalla mig Ernst" med Cecilia Lindqvist på Malmö stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

NI KAN KALLA MIG ERNST

Av Petra Brylander och Cecilia Lindqvist

Malmö stadsteater

Speltid 0.45 t.

Den skånska författaren Victoria Benedictsson (1850-1888) är en korsning mellan Sylvia Plath, huvudkaraktären i Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande" och dagens likhetsfeminister.

Trots att hon avskyr patriarkatet, sitt äktenskap och den begränsande kvinnorollen med sådan kraft att hon väljer att leva ensam på ett hotellrum i Köpenhamn, blir hon så förälskad i den danske litteraturkritikern Georg Brandes att hon förvandlas till en nästintill självutplånande Ester Nilsson. När han inte vill ha henne, blir det för mycket för henne och hon begår självmord.

Benedictssons romaner är skrivna under pseudonymen Ernst Ahlgren, vilket även är det namn som står på hennes gravsten. Ett genomgående tema är maktlösheten det medför att vara kvinna och likheterna med hennes eget liv är stora.

Det är dock hennes brevkorrespondens och detaljerade dagboksanteckningar som legat till grund för den här monologen, där Cecilia Lindqvist gestaltar en ensam, arg och besviken författare. Iklädd tweedkostym sammanfattar hon Benedictssons liv, skickligt sammanpusslat av så gott som ordagrant återgivna citat.

Trött på hela skiten

Det är ett smart upplägg, som låter oss komma både författaren och privatpersonen nära. I sin yrkesroll är Benedictsson en vass samhällskritiker, känd för sina realistiska personporträtt. Som människa är hon bara trött på skiten. Författarkollegan och brevvännen Axel Lundegård beskriver henne som mer själ än kropp. Hon är ointresserad av att behaga, hon vill skapa. Och när hon börjar tvivla på sitt skrivande, finns ingenting kvar.

Jag hade velat ha mer av två saker. Dels den feministiska ilskan, vilken var ganska revolutionerande på den här tiden, dels hjälp med att förstå hennes fascination för Georg Brandes. Vad var det hos denna självupptagna man som fick henne att överge allt, till och med sitt eget liv?

Hon var ju trots allt medveten om sin litterära talang. Förstör ingenting, låter hon hälsa innan hon dör, jag vill att allt ska publiceras.

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.