Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett fint exempel på vad fan man får för pengarna

Henrik Bromander.Foto: JESSICA SEGERBERG / JESSICA SEGERBERG

Henrik Bromanders seriealbum ”Kurs i självutplåning” har blivit tv-serie på SVT. 

Therese Bohman ser ett ovanligt fint exempel på vad kommersiella aktörer inte gör.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag brukar tänka att Henrik Bromander är Sveriges Michel Houellebecq. Precis som Houellebecq har Bromander visat i en rad romaner att han är en mästare på att känna av samtidens strömningar och på att skapa romanpersoner som är både trovärdiga och komplexa. När hans seriealbum ”Kurs i självutplåning” nu har legat till grund för Isabella Rodriguez och Joakim Granbergs SVT-serie med samma namn är det inte minst de kvaliteterna som gör den så lågmält trollbindande.

Till stor del utspelar den sig på en clownkurs, dit den introverta Maria (Evelyn Mok) har åkt i förhoppning om att övervinna sin scenskräck. I torftig folkhögskolemiljö får hon genomföra hopplösa dramaövningar under ledning av den sadistiske läraren Björn (Pelle Hanaeus), som är seriens mest minnesvärda person. På typiskt Bromander-vis är han obehaglig och ömkansvärd på samma gång: en självupptagen kulturman som försöker skämta bort sitt tafsande genom att hojta ”Oj, metoo!”, samtidigt som han bär på en sorglig historia som ligger bakom hans försök att hävda sig inför sina stackars clownstudenter.

Alltsammans i långsamt tempo och dränkt i en melankolisk, lite drömsk stämning.

”Kurs i självutplåning” sorterar under ”humor” hos SVT, men är sällan rolig så man skrattar högt. Den befinner sig också långt ifrån de många hårt intrigdrivna serier som framför allt streamingtjänsterna levererar. Här finns liksom ingen anledning att spoilervarna för det finns inte så mycket att spoila, och i den mån det finns en dramatisk kurva är den ganska okonventionell.

I stället erbjuds man jobbiga situationer och dålig stämning på ett sätt som påminner om Ruben Östlund, med ett persongalleri som lyckas vara både excentriskt och på pricken igenkänningsbart i samtiden. Alltsammans i långsamt tempo och dränkt i en melankolisk, lite drömsk stämning.

Det är svårt att föreställa sig att en sådan serie skulle kunna göras av en mer kommersiell aktör. ”Kurs i självutplåning” är helt enkelt ett ovanligt fint exempel på vad fan man får för pengarna.

TV-Serie

Kurs i självutplåning

Regi Isabella Rodriquez

Manus Joakim Granberg och Isabella Rodriquez

Efter Henrik Bromander

SVT Play

Therese Bohman är kritiker och konstredaktör på Expressen Kultur.

Här dömer Isak Skogstad ut lärarutbildningen