Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett fantastiskt rum

Skor i vit omgivning.Foto: Galleri Nordenhake

Peter Cornell går in i en vit kub på Galleri Nordenhake.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konstsäsongen har öppnat i galleriklustret i Vasastan. Den här gången drogs min blick från konstverken till deras rumsliga inramning.

Så utsökt, så raffinerat, så perfekt installerat. Och Christodoulos Panayiotous sparsmakade utställning på Galleri Nordenhake är intelligent och underfundig i sin eleganta svalka. Men riskabelt välanpassad i sitt rum och sin tid.

Nordenhake har drivit galleriestetiken till fulländning. Den vita kuben - vilken mirakulös uppfinning! Den förvandlar ju allt till konst: flasktorkare, pissoarer, gamla skor, hästar, ja, vad som helst.

 

Under modernismen var den en självklar, till synes neutral bakgrund som Yves Klein plötsligt gjorde egendomligt synlig och förvandlade till förgrund i en utställning på Iris Clert i Paris: galleriet var tömt på föremål, det var det rena vita rummet som ställdes ut. Vad betydde det?

En ren, vit kub, avskild från världen - men är den också avskild från från ideologi, konflikter och marknad?

Konstnärer har brottats med den, älskat den och hatat den, använt den och brutit upp från den: dadaister, surrealister, situationister, Fluxus, minimalister inom Land Art, relationskonstnärer. Den spänningen har också gett galleriet energi; till exempel hos Robert Smithson blev det en trots allt nödvändig Non Site i förhållande till en Site, en plats långt borta i öknen, den ena platsen levde av den andra.

 

I dag tycks brottningen ha upphört, spänningen ha släppt, diskussionen avstannat. Den vita kuben härskar oinskränkt. Har samtidskonsten blivit förnöjsamt konservativ, som Die Zeit hävdade i höstas? Den vita kuben är fortfarande ett fantastiskt rum men behöver en bråkig motspelare.

Jag tror att John Cage beskrev denna ambivalens i "Silence", då Isamu Noguchi kom på besök i hans utstuderat renrakade rum i New York. Det fanns ingenting i rummet. "Isamu Noguchi sade: En gammal sko skulle se vacker ut i det här rummet." Det kan tolkas som om skon då skulle lysa av synlighet men också att rummet behövde smutsas av världen.

De skor som nu står på Nordenhake är också gamla men utsökta, handgjorda skor i en exklusivt designad omgivning; i dag konstens naturliga miljö, ifrågasatt av ingen.