Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett fall för doktor Phil

Erika Sunnegårdh i spetsen för den lysande ensemblen.Foto: Micke Sandström

I fredags hade Kungliga Operans "Salome" nypremiär och den dysfunktionella familjen fick en annan lyster.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Faktaruta

Salome

Av Richard Strauss (musik) och Hedwig Lachmann (text) efter Oscar Wilde

Regi Sofia Jupither

Kungliga Operan

Speltid 1.45 t.

”Men hon DANSADE ju aldrig”, gnäller en besviken röst i garderobsträngseln.

Nej, i Sofia Jupithers regi på Kungliga Operan får Salomes ikoniska dans skärskådas som en projektion av största manliga lystnad. Romare, egyptier, judar, fariséer och skriftlärde, alla ser de på henne till att begära henne, kanske just med den ”glödande åtrå” som Kungliga Operans marknadsförare tjatar om. Själv åtrår hon endast ett litet ömhetsbevis från mannen i den fängelsehåla, där hennes far en gång försmäktat. Och inte kommer Jokhanaans avhuggna huvud serverat på utlovad silverbricka, kulinariskt nog att bara sakna äpple i munnen – den halvhjärtade avrättning som här verkställs blir ett mycket effektivare hugg.

 

Ett fall för doktor Phil

Den intellektuellt analytiska tolkning som ligger på lur balanseras av sång och aktion i frenetisk musikteater där inte minst originallibrettisten Oscar Wilde anas bakom ett spirituellt detaljarbete. Hur ofta har exempelvis inte Salomes publik sett Herodias resa ragg inför avslöjandet av Herodes hemliga juvelgömma? Här vet hon allt, rycker hon inte ens på axlarna. Och i Katarina Dalaymans och Michael Weinius gestalter måste det illustra paret, kanske ett fall för doktor Phil snarare än professor Freud, vara det mest magnifika vår globala operavärld kan uppvisa.

 

En slankare skvader

Men störst uppmärksamhet tilldrar sig givetvis titelrollens lika storartade Erika Sunnegårdh, av hemsidan att döma för närvarande flitigt sysselsatt i Tyskland. Om Nina Stemme för tre år sedan (recenserad 2/12-2013) uppvisade en mera wagnerskt välmatad timbre representerar Sunnegårdh i högre grad den slankare skvader som Strauss önskade sig just för Salome, ”dramatisk subrett”.

Lägg därtill Hovkapellet som under Lawrence Renes vid fredagspremiären efter en litet tveksam spelöppning snart tog samma fyr som vid den utsålda säsongen 2013. De som då missade chansen får den tillbaka fem föreställningar till. Men häng på låset!

 

Lars Sjöberg