Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett bålverk för övergivna barn

Hanna Nordenhök är författare och kritiker i Expressen. Foto: SARA MORITZ / NORSTEDTS
"Asparna" är Hanna Nordenhöks tredje roman.

Hanna Nordenhöks "Asparna" kretsar kring övergivna barn och de villkorade omsorger de ges. Malin Ullgren läser en fantastiskt vacker roman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En varg, en pojke – och så en pojke till. Dessa är de tre varelser som ”Asparna” kretsar kring. De tre har det gemensamt att de är kärlekens och våldets inspiratörer. De lever i olika tider och är av olika arter. Men som moderlösa och förvildade väcker de ömsom viljan att skydda och att tukta. Och precis hur sammanflätad omvårdnaden kan vara med maktutövningen, och hur en utsatt varelse blir föremål för båda samtidigt, är vad Hanna Nordenhök undersöker i sin tredje roman.

”Asparna” berättas av pojken B:s storasyster. Syskonparet är uppvuxna med en missbrukande mamma, en kvinna som blir en magnifik skugga i sin dagsovande bortvändhet, i en lägenhet i Malmö mot slutet av 1900-talet.

Ungdomshemmet

Parallellt berättas en annan historia från mitten av 1800-talet, av Baronen, mannen som grundat ungdomshemmet Råby. Baronen dras – med en vagt sexuell underton – till att tämja och äga vilda varelser: en varg, en moderlös pojke från Malmös fattigaste kvarter – och en karp med sin tvilling inuti sig.

Råbyanstalten, Sveriges äldsta inrättning i sitt slag, grundades 1838 av friherre Axel Gyllenkrook. Det är detta Råby som binder samman de två tiderna och berättelserna i ”Asparna”. Nordenhök skriver i ett efterord att gestalterna inte är dokumentära, att ”det som finns är bara platser som Råby, och alla de barn som passerat och fortsätter att passera genom sådana platsers avdelningar och rum.”

Det är en deklaration som också samlar ihop känslan av sorg som romanen förmedlar: det går inte alltid att trösta sig med att fiktion bara är fiktion. Till exempel är barns utsatthet en mycket reell omständighet i historien och nu.

LÄS MER – Nils Schwartz: Nordenhöks "Det vita huset i Simpang" är ett formfulländat mausoleum 

 

Släkt med P O Enquist

Romanen letar sig, något svävande på målet, fram till det den ska bli. Jag fastnar irriterat vid ordet ”palimpsest” (ett begrepp som syftar på hur gamla lager av till exempel text finns under det nya), en onödig införsel av teoretisk mening i en berättelse som kommer att kunna bära sig själv och som inte behöver förklaring eller auktorisering genom termer.

För efterhand, när formen fått visa upp sig och förbindelserna mellan de båda historierna trätt fram, blir ”Asparna” en starkt berörande skildring av övergivna barn och den villkorade räddningens djupaste ordning.

”Asparna” är besläktad med P O Enquists ”Nedstörtad ängel”. Också i Hanna Nordenhöks roman finns idén om människor som lagras inuti varandra; hur ett ansikte kan bära ett annat inuti sig, liksom hur förtvivlade pojkar glider mellan de vuxnas fingrar och tappas bort.

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Suzanne Osten bjuder på ett svart mirakel

 

Ljuset i Skåne

Jag dras in i historierna, silar luften mellan tänderna i väntan på det oundvikliga slutet och pojkarnas uteblivna frälsning. Det är en fantastiskt vackert berättad roman, som klarar att hålla i en sorts betraktande ton, utan att bli statisk. Den pekar också mot en en mognad i berättande och språk, ett utvecklat lugn i jämförelse med förra romanen ”Det vita huset i Simpang” (2013).

Styckevis önskar jag att någon av gestalterna hade fått framträda tydligare. Samtidigt finns det något fint i hur människorna då och nu bara kan förstås i korta scener – det de själva var, det kan ingen efterhandsberättare helt få fatt i.

Nordenhök skriver med en sorts genomskinlighet i språket, i berättelsen, och jag vill tänka att det är det lite starkare ljuset i Skåne som lyser upp romanen. Det låter högspänt, men det finns en framväxande klarhet i ”Asparna” som bör formuleras; en intensiv närvaro av ett landskap och dess väder, som blir en oupplöslig del av händelseförloppet: den vita frosten i en död pojkes kinder.

 

 

ROMAN

Hanna Nordenhök

Asparna

Norstedts, 276 s.

 

Av Malin Ullgren

Hanna Nordenhök är medarbetare på Expressens kultursidor, därför recenseras boken av Malin Ullgren, litteraturredaktör och kritiker i Dagens Nyheter.