Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett annat Frostmofjäll för frusna flyktingar

Lilja Fredriksson i "Flickan från långt borta". Foto: Lina Alriksson
"Barnen från Frostmofjället" som film 1945.
Originalet.

En föreställning som ligger skrämmande rätt i tiden.

Hanna Höglund ser "Flickan från långt borta" på Regionteatern i Växjö.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

FLICKAN FRÅN LÅNGT BORTA

Efter en bilderbok av Annika Thor och Maria Jönsson

Dramatisering Emma Broström

Regi My Areskoug

Regionteatern Blekinge Kronoberg, turné

Ålder 3+

Urpremiären av Regionteaterns i Växjö barnföreställning "Flickan från långt borta" hamnar läskigt rätt i tiden, bara en dryg vecka efter att bilden av flyktingpojken Alan kablats ut över världen.

Flickan i pjäsen som bygger på Annika Thors bok, har också färdats över ett hav för att ta sig till en isolerad, snötäckt granskog i Norden.

 

Där bor Den Gråa, Vidisha Mallik, ensam i sitt hus och är mycket nöjd med detta. Hon har bok att läsa, kaffe på spisen och med smartphonelurarna på får hon vara precis så i fred som hon vill. Det är bara det att när en flyktingflicka (Lilja Fredrikson, klockren i rollen) knackar på och inte har någon annanstans att ta vägen förändras något i denna gamla dam. Först motvilligt, sedan totalförnekat.

Men hon kan inte, vill inte, vara ensam mer. Hon är behövd nu. Och det är omöjligt att inte tänka på Alan och hans familj, på alla andra familjer och barn som nu knackar på våra egna dörrar när man ser detta hända och insikten komma hos Den Gråa. Vi är inte ensamma längre. Världen står på förstukvisten och huttrar och vill bli insläppt.

 

Föreställningen har kontra bokförlagan gjort några smarta perspektivförskjutningar: i boken är Flickan mörkhårig, här är hon blond och klädd i så många lager på lager av nordisk-möter-östeuropeisk-folklore att Gudrun Sjödén hade blivit avundsjuk. Det skulle lika gärna kunna vara en alternativ verklighet där Flickan är svensk på flykt och det är "de andra" som inte vill släppa in oss ur kylan. Allt hålls lite öppet och det är mycket bra.

Med små medel skapas mycket atmosfär. Det knäpper i kaminen, snön yr, kinder är rödblommiga. Scenografen, kostymdesignern och maskören Agneta A Forssell har tagit med sig illustratören Maria Jönssons spretiga granar från boken upp på scen och de har fått ett eget, magiskt liv. Stefan Johanssons träblåsiga soundtrack betonar det kargt nordiska à la Lars-Erik Larsson.

Ja, plötsligt har föreställningen blivit en "Barnen från Frostmofjället" i miniatyr. Samtidigt som den ju egentligen handlar om Alan och andra flyktingar.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!