Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Etablerade konstnärer känner sig hotade nu

Andreas Gedin.Foto: Max Gerthel.
Marianne Lindberg De Geer.Foto: Privat

Konstvärlden bör vara öppen och inkluderande. 

Andreas Gedin ser ett bristande klassperspektiv i Marianne Lindberg De Geers konstsyn. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT. Den institutionaliserade konstnärliga forskningen utgör ett relativt nytt och för många okänt maktcentrum, med de bättre och sämre sidor ett sådant för med sig. Men hur skall man kunna diskutera konstnärlig forskning om man inte vet vad det är för något? Marianne Lindberg De Geers inlägg är representativt för ett antal missuppfattningar. 

Hon påstår till exempel felaktigt att den konstnärliga forskningen är ett resultat av postmodernism i förening med 1980-talets ekonomiska yra. Men den har viktiga rötter i den konstnärliga traditionen. Ta till exempel surrealismen med dess textproduktion, regelverk och uteslutningar. En annan källa är praktisk kunskap. Sjuksköterskor kan till exempel doktorera utifrån sina yrkeserfarenheter. Vidare låg EU:s utbildningspolitik, Bolognaprocessen, till grund för att doktorandutbildningarna etablerades. 

Argumentation trots brist på kunskap bör ses i ljuset av maktsociologiska aspekter när konstnärlig forskning diskuteras. Rubriken till Lindberg De Geers artikel sammanfattar koncist flera vanföreställningar: ”Bra konst behöver ingen vetenskaplig förklaring.” Men den konstnärliga forskningen har inte alls till uppgift att ”vetenskapligt förklara” konst, vad man nu kan mena med det. 

Vidare menar Lindberg De Geer att det inte går att i ord formulera vad som är ”bra konst” utan att den bara kan upplevas ordlöst. Det är en luggsliten hållning vars klassiska uppgift är utesluta de ofrälse från konstens slutna värld. De som innehar de etablerade kulturella och ekonomiska privilegierna värnar förstås om dem och hotas av ett nytt konkurrerande fält.

Att konstnärlig forskning inte passar alla konstnärskap är inget problem.

När den konstnärliga forskningen är som bäst är den inkluderande och rymmer en mängd olika tillvägagångssätt. En forskare är teoretiskt intresserad, en annan är upptagen av att diskutera politik och någon arbetar konsthistoriskt men får möjlighet att iscensätta arbetet. Att konstnärlig forskning inte passar alla konstnärskap är inget problem. Varför skulle den göra det?

Konsten har som bekant aldrig varit fri. Traditionen har påbjudit att konstnären skall vara tyst och konsten definieras av de invigda ”kännarna”. Därför är det bra att den konstnärliga forskningen spär ut den makt som innehas av curatorer, intendenter, kritiker, institutionschefer, förläggare, professorer, gallerister, redaktörer, koreografer, konsthandlare med flera. En viktig aspekt på den goda konstnärliga forskningen är helt enkelt att den erbjuder en ny plats där konstnärer får möjlighet att tala om sin och andras konst i egen rätt.

 

Andreas Gedin är konstnär och docent i konstnärlig forskning.