Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Estridkult på modet

Människan själv. Håller Estrid Ericson på att blekna bort bland alla sina eftertraktade designföremål?Foto: Lennart Nilsson

Salka Hallström Bornold bland krukor och fat

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Design

Estrid Ericson - Svenskt Tenns grundare och stilikon

Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm

Till 30/11

Mitt i förvirringen efter valet hamnade ett mycket viktigt jubileum i medieskugga. Medan Stefan Löfven schackrade till höger och vänster fyllde Estrid Ericson, Svenskt Tenns grundare och konstnärliga ledare, 120 år. Damerna som vandrar runt på hyllningsutställningen i Sven-Harrys guldhus ser inte ut att bry sig det minsta om koalitioner och talmansposter. Eftersom Estrid och hennes vitriner, tennlejon, Josef Frank-designade blomstermönster och kolonialpjäser är tillbaka. En svensk Coco Chanel. Eller Diana Vreeland, om man så vill.

Gästkuratorerna Cilla Ramnek och Karin Södergren gör sin gissningsvis hundrade Estrid-utställning, som Svenskt Tenns egna experter. De har återigen försökt mana fram "the Mistress of modern" och hennes majestätiska ande efter samma utstuderat opretentiösa högt-och-lågt-princip som i fjolårets "Home sweet home", den Estrid-ifierade utställningen på Liljevalchs. En gigantisk snäcka, fylld till brädden med kottar. En sjaskig stol, ett tebord med graverade skivor. Plastfrukter på eklektiskt dukade bord och blanka metallpottor bakom glas, med exotiska husmorsnamn som "bygelkrus" och "ingefärskruka".

 

Damerna verkar förstå precis. Kan sin designhistoria. Gör man inte det lär det likna vilken loppis som helst. Estrid har å andra sidan många fans. Det finns en kultursekt som heter "Estrid Ericsons vänner" och som vallfärdar till allt som är Estrid-anknutet. Favoritresmålet är Tolvekarna på Tyresö, Estrid Ericsons sportstuga, vars imaginära veranda också återskapas här, som scen för ett borgerligt kräftkalas.

Så var är Estrid själv, bland alla krukor och tårtfat? Svenskt Tenn är ändå det närmaste man kommer huset Chanel i Sverige. Berättelsen om källarmästardottern som plöjer en egen fåra i det tidiga 1900-talets patriarkaliska lyxbransch har en minst lika historisk betydelse som de ting hon producerade. I en av de bättre biografitexterna skriver Christian Björk ("Estrid Ericson", Orosdi-Back, 2011) om hennes framgångar som entreprenör i relation till funktionalismen, folkhemsbygget och den gamla borgerlighetens växande behov av att distansera sig från den uppåtsträvande arbetarklassen.

 

Människan Estrid tycks däremot blekna bort alltmer för varje gardin som ställs ut. Regissören Tinna Ólafsdóttirs charmiga kortfilm "Estrid" (2012) är ett av få biografiska upplivningsförsök som gjorts. Av okänd anledning är den inte med här. I stället rullar ett stelt bildspel i källarbion. Varför?