Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Estetik på undantag i Malmö konsthall

De ljusa utställningshallarna har rymt Edvard Munch och Emil Nolde. Men den nya konsthallschefen Diana Bandol vill blicka framåt.

Conny C-A Malmqvist firar en unik byggnad som inte kommer till sin rätt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I år fyller Malmö konsthall 40 år. En älskad institution som tyvärr har förlorat lite av sin själ. Konsthallen är ett konstverk i sig, signerat Klas Anshelm. Denna ljusflödande byggnad är skapad med Constantin Brancusis ateljé i Paris som förebild. Öppen, ljus och mänsklig. I denna fantastiska utställningshall har jag fått estetiska kickar av bland andra Edvard Munch, Vincent van Gogh och Emil Nolde, Antony Gormley och Anish Kapor.

Men det estetiska uttrycket är satt på undantag och Klas Anshelms skapelse är mest till besvär. Allt tenderar ju att bli så vackert där inne. Hur många gånger har inte konsthallschefer kämpat och försökt skärma av, förminska, mörklägga och sabotera hallens naturliga uttryck?

Under den pågående utställningen har konstnärerna Carla Zaccagnini och Runo Lagomarsino stängt igen ljusinsläppen och målat över de stora fönstren som vetter ut mot parken. Våren ska stängas ute. Vi ska ha fullt fokus på deras ”pågående undersökningar inom lingvistik, geografi, postkolonialism, nationell identitet, genus, konsthistoria och frågor rörande institutionell kritik.”


Den politiskt inriktade samtidskonsten har suttit i högsätet för de senaste cheferna som basat för hallen. Men allt är inte politik. Människan har behov av en konst som får tanken att svindla och virvla runt – skönhet och metafysik. Vi har ett behov av ett historiskt sammanhang.

Den relativt nytillsatta chefen Diana Bandol har inga planer på att tillfredsställa dessa behov. ”Jag tittar bara framåt, inte bakåt”, sa hon i en intervju. Det blir alltså inga retrospektiva utställningar med moderna klassiker. Och hon är inte särskilt intresserad av måleri.


Förr hade Malmö konsthall ett mer varierat utbud. Inte minst under Sune Nordgrens ledning. Han varvade kalla och varma duschar, brett och lite smalare, medan Malmös andra stora konstinstitution Rooseum (1988-2006) ägnade sig åt spjutspetskonst.

Det paradoxala är att i de lokaler som en gång var Rooseums, bedriver Moderna museet Malmö nu en utställningspolicy som i långa stycken liknar den som Malmö konsthall hade. Men lokalerna är inte lika funktionsdugliga. De saknar ett naturligt ljus. ”Den döende dandyn” och andra Nils Dardel-målningar, som nu visas på Moderna i Malmö hade passat ypperligt i den ljusflödande konsthallen.

Det är beklagligt att konsthallens estetiska potential inte utnyttjas längre. Ty, att ständigt fylla hallen med idéburen, estetiskt torftig konst är som att spänna ett arabiskt fullblod för plogen.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.