Esteten utmanar moderaten

Estetutbildningen är viktig för många.
Foto: Björn Larsson Ask/Scanpix

Hanna Höglund påminner om allas rätt  till god utbildning

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När moderaterna nu lägger fram sitt förslag till ett minskat antal platser på gymnasiets estetiska program känner jag mig som den drunkningshotade katt­ungen som trots allt fick leva.

När jag sökte musikestet i Örebro 1996 hade jag sky- högt snittbetyg, övade tvärflöjt som en galning och var rätt duktig. Men hade förslaget på högre krav på konstnärlig förmåga gällt då (läs: antagningstester, provspelningar) hade jag inte kommit in - jag darrade ­näm­ligen som ett asplöv så fort det pratades om audition.

Istället blev mina oprövade klasskompisar och jag ett demokratiskt experiment: vi kom från hela länet (upptagnings­området är stort på lands­bygden), vi var svenskar, utlänningar, bögar, flator, miss­brukarbarn och villaungar, blivande proffs eller sådana som tyckte det var roligt med musik men knappt hållit i ett instrument innan de började första ring. Det fanns en ­öppenhet för alla och inte minst hade programmet för­mågan att ta hand om en betygshetsande överpresterare som mig som skulle gått in i väggen på vilket traditionellt program som helst.

När proffsflöjtist­drömmarna ­fallerade med en djup livskris som följd, fanns teoriämnen som ­kultur­­historia, gehörs- och musiklära och filmkunskap där och visade på att det fanns andra sätt att jobba med konst och kulturliv än som utövande ­musiker.

Idag är jag en av få jag ­känner som jobbar med det hon faktiskt utbildat sig till.


Och jag och mitt kulturella lapptäcke till klass skulle aldrig mötts om det inte vore för ett gymnasieprogram som, när man tänker på det, verkar misstänkt likt ett social­demo­kratiskt samhällsbygge i miniatyr.

Är det någon som är förvånad över att en moderatpolitiker nu ser sig tvungen att såga ett sådant monster av ­solidaritet jäms med fot­knölarna?

Moderaternas Tomas Tobé kan vifta med Arbetslinjen hur mycket han vill, men det är om allas rätt till en god utbildning som debatten egentligen ­handlar.