Lena Anderssons roman om Ester Nilsson är en knivskarp gestaltning av det hopplösa tillstånd som det är att vara ett offer för förälskelsens psykos.
Ester råkar vara en intellektuell kvinna och Hugo Rask en manlig konstnär. Men det finns någonting universellt i berättelsen om en människa som drabbas så kraftigt av sina känslor att hela hennes förmåga att tänka suggereras i en viss riktning.
Som en Macchiarini
Ester liknar en forskare som bara söker efter belägg för sina antaganden. Allt som pekar åt annat håll är irrelevant. Hon presenterar bevisen. Lägger inte märke till lögnerna. Hör inte väninnekören. Hon är som en Macchiarini. Oförmögen att acceptera att hennes uppfinning inte fungerar.
Om romanen drabbar intill andnöd är pjäsen en möjlighet att ventilera saken. Men det är olika slags upplevelser.
Den uppsättning av "Egenmäktigt förfarande" som i går gick till premiär på Scalateatern i Stockholm är inte särskilt olik den som spelades på Uppsala stadsteater hösten 2015. Men så bygger också regissören Eva Dahlman sin uppsättning på Karin Parrot Jonzons strålande bearbetning och manus från Uppsala. Jonzon bantade ner romanen till behändigt format, med bibehållen musikalitet. Dialogen låg tätt intill originalet. Och det var egentligen bara väninnekören, här på Scalateatern två komedienner som kommer mer i förgrunden; Malin Cederbladh och Ann Westin, som fått svängrum i en mer burdus dialog, trötta som de är (och vi) på hur Ester hela tiden trillar dit. De betraktar och bildar röster som från urteaterns grekiska körer. Ack och ve! Fast på samtida smädelseprosa.
Liedberg är också min Ester
Scalateaterns Ester, Jessica Liedberg, påminner också om Uppsala stadsteaters Åsa Forsblad Morisse. Den intensiva blicken, den reptilsnabba hjärnan som går på högvarv medan hon har fullt sjå att lägga band på sig. Men detta är inte sagt för att förringa hennes insats, Tvärtom. Hon är perfekt. Liedberg är också min Ester.
Den största skillnaden är Lena Edwall Velanders förenklat grafiska scenografi och den klarröda färgen.
Och förstås: Hugo Rask. Lars Väringer var en otåligare och något hotfullare kulturman än Krister Henrikssons sävlige schajas, lös i konturerna. Henrikssons Rask är liksom road av hela saken, gör inte många knop och tycks knappt orka ta av sig överrocken.
Det är bra. Han stannar ju på något underligt sätt mot sin vilja. Åtminstone ger han sken av det. Alla hans initiativ samt goda och intressanta egenskaper tycks emanera från Ester. Hon står för energin, han förbrukar den. Trots att det är sorgligt är det också dråpligt.
Om romanen var fantastisk därför att den var en suverän skildring av det outhärdliga tillståndet av förälskelse och självbedrägeri ger uppsättningen på Scalateatern en möjlighet att skratta åt eländet. Visst är det befriande. Och det är mycket bra gjort. Det var det i Uppsala också, men där var man något mindre orolig för att publiken inte skulle skratta. Privatteaterns förbannelse och välsignelse. Välj själv.
Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.