Essy Klingberg

Bergman satt inte i en ängslig workshop

Rolf Sohlman, 15 år och Ann-Sofie Kylin, 14 år, hade huvudrollerna i Roy Anderssons debutfilm "En kärlekshistoria", med premiär 1970.
Foto: SCANPIX SWEDEN / TT
Johanna Forsman.
Foto: Emil Malmborg / Alvert Bonniers Förlag
Kjell Sundstedt.
Foto: Sara Mac Key
Essy Klingberg.
Foto: OLLE SPORRONG

I en ny bok skildrar Kjell Sundstedt och Johanna Forsman det svenska filmmanusets historia. 

Essy Klingberg läser en ambitiös kartläggning, och upptäcker hur filmhistorien formats av oväntade slumpelement.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I Paul Garbagnis stumfilm ”I lifvets vår” från 1912 syns flera personer som skulle komma att bli tongivande gestalter i den svenska filmhistorien, både Victor Sjöström och Mauritz Stiller har roller. Men första gången jag såg den var det inte deras skådespelarinsatser som gjorde ett bestående intryck, utan något annat: under de ålderdomliga kostymerna syntes hos varje medverkande en tidlös blick. Det är svindlande att träda in i filmhistorien, att verkligen göra det fullt ut, eftersom den så tydligt blottlägger våra livsberättelsers allmängiltighet. 

”Det svenska filmmanusets historia”.
Foto: Albert Bonniers Förlag

Samma känsla kommer över mig när jag läser ”Det svenska filmmanusets historia” av Kjell Sundstedt och Johanna Forsman. Boken är en ambitiös kartläggning av det svenska filmmanusets utveckling från stumfilmens genombrott till samtidens streamingmarknad, men framför allt en vindlande skildring av 1900-talets gång, kantad av ett rikt persongalleri. 

För filmen har alltid, som medium i gränslandet mellan kommers och konst, lockat en brokig skara människor. Det tidiga manusförfattarskrået utgjordes av såväl vinstlystna entreprenörer som revyartister, författare, och skådespelare med skaparambitioner. De som blivit ihågkomna har ett drag gemensamt: De har vid något tillfälle fått en osannolik chans. 

Redan 1910 debuterade den då tjugoåttaårige Ebba Lindqvist som Sveriges första kvinnliga regissör – och troligtvis även manusförfattare – med den ursvenska melodramen ”Wermlenningarne”. Lindqvist fick till viss del regissörsjobbet av praktiska orsaker: Hon var en erfaren turnéartist som tillsammans med sin make tidigare satt upp berättelsen som pjäs. Att Svenska Bio ville filmatisera just ”Wermlenningarne” hade också sina naturliga förklaringar, den dåvarande chefen Charles Magnusson hade en tydlig vision om att föra den nya spelfilmen närmre den folkliga teatern. Dramaturgin i ”Wermlenningarne” liknade den i ”Romeo och Julia”, med en stor skillnad: i den oskuldsfulla svenska versionen hade berättelsen ett lyckligt slut. 

Även mer namnkunniga filmpionjärer har en gång börjat som noviser. När Ingmar Bergman som tjugofyraåring anställdes på SF:s manuskriptavdelning var det utan formell filmutbildning – den dåvarande chefen Lars Anders Dymling hade sett hans debutpjäs på Stockholms studentteater och uppmanat honom att söka jobbet. I en intervju minns Dymling deras möte: ”Här, tänkte jag, var en uppfriskande ung begåvning, litet tokig kanske, omogen förstås, men med en massa djärva och fantasifulla idéer”. SF:s arbetsprov var att skriva en synopsis efter en roman om en gruvolycka, och snart var jobbet, med en månadslön på 500 kronor, Bergmans. 

Här avtäcks en oväntad slumpdynamik i en historia som på ytan kan verka förnuftsstyrd.

Under 1960-talet blev den manusförfattande regissören allt vanligare, men långt i från alla hade en lika självklar väg till erkännande som Bergman. När Roy Andersson under sent 1960-tal gjorde elevfilmer på Filmskolan, sedermera Dramatiska Institutet, var mottagandet blandat. I ett brev till en branschkollega skrev Harry Schein, vid tiden chef för Svenska Filminstitutet: 

”Jag har sett Roy Anderssons film [...] Foto påminner mig om sämsta och mest amatörmässiga 30-tal. [...] Jag tycker nog att det är en av de jävligaste grejerna jag har sett från filmskolan. Mannen av folket, d.v.s. maskinisten, tyckte att det var jävligt tjatigt och dessutom tekniskt dåligt. Med vänliga hälsningar Harry.”

Roy Andersson tillsammans med några av de sökande som tävlade om rollerna i "En kärlekshistoria".
Foto: Lennart Nygren / SVD / SCANPIX / TT

Filmen han sett var ”Att hämta en cykel”, en förstudie till det som skulle komma att bli Roy Anderssons debutfilm ”En kärlekshistoria”. Boken är fylld av minnesvärda historier som dessa, ibland blir det lite väl anekdotiskt, men Forsman och Sundstedts filmhistoria är ständigt underhållande. Här avtäcks en oväntad slumpdynamik i en historia som på ytan kan verka förnuftsstyrd.

Ofta tycks filmhistoria skapas när någon tilldelas alldeles för mycket ansvar. Som när Cilla Jackert, skapare av bland annat SVT-succén ”Tunna blå linjen”, under 90-talet skulle skolas in som traineeredaktör på TV4:s oerhört populära veckosåpa ”Tre kronor”. När hon kom dit hade huvudredaktören hade gått in i väggen, och Jackert, som bara några år tidigare börjat som receptionist på TV4, fick ta över jobbet. Det blev en intensiv upplärningsperiod som varje vecka följdes av ett par miljoner entusiastiska tittare.

Rollfigurerna i fjärde säsongen av TV4:s ”Tre kronor”.
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX SWEDEN / TT

Med streamingtjänsternas genombrott har det svenska manusförfattandet trätt in i en ny guldålder: nu blir inhemska produktioner såväl sedda som hyllade internationellt. Men utvecklingen har också medfört tuffa produktionsvillkor, där manusförfattandet alltmer blivit en kollektiv process. Mot slutet av boken uppmärksammas detta skifte i ett kapitel som är läsvärt både för den inbitne cineasten och den genomsnittlige Netflix-prenumeranten.  Förändringen sammanfattas kanske bäst av en av intervjupersonerna: Det är stor skillnad på att sitta fyra–fem manusförfattare i ett rum och att ensam förfoga över nittio minuters speltid. En gemensam kreativ process präglas av kompromisser. Här lyfts också hur nya möjligheter att analysera tittardata skapat hårdare formateringskrav. Utvecklingen är så klart inte bara av ondo, men som läsare känner jag ett sting av ängslighet. 

För hur hade det egentligen sett ut om ”Smultronstället” förhandlats fram under en whiteboardworkshop? 


SAKPROSA

KJELL SUNDSTEDT OCH JOHANNA FORSMAN

Det svenska filmmanusets historia

Albert Bonniers Förlag, 378 s.


Essy Klingberg är kulturskribent och medarbetare på Expressens kultursida.



Agnes Wold: ”Sluta märka ord”

https://embed.radioplay.io?id=87318&country_iso=se

Agnes Wold gästar Expressens mediepodd och pratar om mediernas skuld för de apatiska barnen och hälsojournalistikens fallgropar. Med kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind.