Essy Klingberg

Så blev narcissismen samtidens stora skämt

Hotellarvtagerskan Paris Hilton.
Foto: DEVONE BYRD, PACIFICCOASTNEWS / STELLA PICTURES PACIFICCOASTNEWS
Tiktok-stjärnan Caroline Ricke
Foto: Caroline Ricke
Essy Klingberg.
Foto: OLLE SPORRONG

I en videotrend på Tiktok låtsas unga människor vara huvudperson i filmen om sitt eget liv.

Essy Klingberg analyserar en generation som raljerar över spegelbilden av sig själva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEDIER. Du sitter ensam i ett skolbibliotek och pluggar. Utanför fönstret faller regnet mot den asfalterade fotbollsplanen. Det hade kunnat vara en dyster scen, men du vet att den är en del av en större berättelse: Den om ditt eget liv. 

Appen Tiktok är fylld av scener som liknar denna, presenterade under rubriker som ”Me studying while being the main character”, eller ”Me cleaning while being the main character”. Skämtformatet är lika enkelt som underhållande: Huvudpersonen gör något banalt, men dramatiserar det med hjälp av musik, filter och andra formgrepp från filmens värld. Inte sällan är det Lana Del Rey-låten ”Mariners apartment complex” som ackompanjerar upphovsmannen när denne blickar ut genom bussfönstret, handlar mat, eller spiller mjölk på sin tröja. Vardagen gestaltas med fiktionaliserad mystik.

I samband med att memeformatet fick viral spridning blev main character syndrome, huvudpersonssyndrom, begreppet på allas läppar. Diagnosen kan ses som en populärkulturell avart till den ökända narcissismen, där den drabbade tror sig vara huvudperson i filmen om sitt eget liv. Medmänniskorna betraktas som statister och omvärlden som en kuliss.

De betraktar sin omvärld genom ett populärkulturellt raster, och speglar den med komisk fingertoppskänsla.

Det ligger nära till hands att tolka huvudpersons-memet som ett symptom på generationsomfattande narcissism, men udden är i det närmaste riktad mot samtidens självupptagenhet. Dessutom innehåller skämtet, som så ofta på Tiktok, ett visst mått galghumor. Komiken uppstår eftersom huvudpersonen är oförmögen att se sin egen egocentrism, ofta på medmänniskornas bekostnad. 

Självfiktionalisering är knappast något nytt fenomen, fråga bara Marilyn Monroe eller Paris Hilton. Men genom internet har det blivit allmängods, och du behöver inte längre en miljonpublik för att få tillfälle att regissera din egen livsberättelse. Cincinatti-ungdomen Caroline Ricke, mer känd under artistnamnet Rich Caroline, är en av många tiktokanvändare som blivit kända genom att anta en påhittad persona. Hon slog igenom med en video där hon låtsades att hon kommit in på Harvard, och beskriver sig själv som Ohio-socialite, biomedicinsk student och shopaholic. Medan vuxenvärldens kultur upphöjer det autentiska jaget väljer generation Z att distansera sig från det. Här är alla upphovsmän karaktärer.

Tiktok svämmar över av trender som innehåller formgrepp från filmens värld, inte sällan med en ironisk tagg. Perspektivförskjutningar, tidsrubbningar och diskontinuititet fyller här en dubbel funktion: De både förmedlar en berättelse och åskådliggör det fiktiva formatet. På Tiktok bryter man inte fjärde väggen, den fjärde väggen existerar inte: Tittaren och upphovsmannen är del av samma rum, där man tillsammans ironiserar över fiktionens förutsägbarhet. 

Paris Hilton har är känd för att mytologisera sitt eget liv.
Foto: ETHAN MILLER / AFP TT NYHETSBYRÅN

Tidigare i år konstaterade Agnes Lidbeck i DN att vår tid svämmar över av välproducerade kulturupplevelser, men att de inte längre överraskar oss. Hon menade att det blivit allt svårare att engagera sig i streamingjättarnas utbud, eftersom berättelserna blivit så hårt formaterade att de framstår som förutsägbara. Generation Z är lika avmattad som hon, men omfamnar utvecklingen. De betraktar sin omvärld genom ett populärkulturellt raster, och speglar den med komisk fingertoppskänsla.

Om ett träd faller i skogen och ingen är där för att fota det, har det då hänt? Tiktok-generationen svarar unisont nej.

Den franska kulturteoretikern Jean Baudrillard myntade begreppet ”hyperrealitet” för att beteckna det tillstånd där gränsen mellan verklighet och avbildning luckras upp. Postmodernitetens människor, menade han, upplever de kartor över verkligheten som utbroderas av film och tv som verkligare än verkligheten själv. Generation Z kan intyga att han hade rätt. Deras behov att gestalta sig själv genom populärkulturella genredrag kan ses som ett sätt att skapa logik i den egna livshistorien, och kanske också verklighetsgöra sig själva. Höjden av verklighet är ju, som vi alla vet, att spegla sig själv i en betraktares ögon.

Om ett träd faller i skogen och ingen är där för att fota det, har det då hänt? Tiktok-generationen svarar unisont nej. För dem är något verkligt först när det observeras och gestaltas. Main character-skämtet uppfinner en åskådare där ingen åskådare finns, och vips får varje vardaglig motgång mening. Det är lika genialt som svindlande. 


Essy Klingberg är kulturskribent och medarbetare på Expressens kultursida




Hetaste från medieveckan i ”Lägg ut” 

https://embed.radioplay.io?id=85765&country_iso=se

Irena Pozar gästar mediepodden och pratar om Dyngbaggegalans makt, klädkoden på Expressen och nyheterna vs sporten på TV4. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.