Essy Klingberg

Nu vill alla ledsna tjejer vara glada

Lana Del Rey blev ett av 2010-talets största genombrott.
Foto: ED/RM/Nicole Nodland / Camera Press / TT NYHETSBYRÅN
Billie Eilish utveckling har splittrat fansen.
Foto: Anthony Behar / TT NYHETSBYRÅN

Lana Del Rey, Billie Eilish och Lorde har i sina senaste verk genomgått en förändring och gjort glädje och ljus av sin melankoli.

Essy Klingberg går på djupet med musiken som har splittrat fansen, och hittar auteurer som inte kan reduceras till schabloner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURESSÄ. På en tropisk strand dansar sju tjejer barfota i böljande klänningar till tonerna av poppig körsång. Det är inte en reklamkampanj för H&M:s senaste sommarkollektion, utan musikvideon till Lordes singel ”Solar power”. 

Som sjuttonåring vann Lorde tumblr-tonåringarnas och kritikernas kärlek med den egenskrivna singeln ”Royals”, en uppgörelse med konsumtionssamhällets och popkulturens ytlighet. Det senaste albumet har ett annorlunda anslag. Skivan är en sorts it-girls guide till gröna vågen, med texter om att vara på stranden med sin pojkvän, stänga av mobiltelefonen och vara hög på nagelsalongen. Titelspåret ”Solar power” är en rytmisk hommage till glittrande vattenytor och tropisk vind, ackompanjerad av akustisk gitarr. 

Albumet har så klart delat fansen i två läger: En del höjer hennes nya soliga framtoning till skyarna, andra menar att 2014 års Lorde skulle hatat 2021 års Lorde. Klart står att hon genom sina mörka samtidsspeglingar knutit intima band till en miljonpublik, och att somliga upplever den plötsliga förändringen som ett svek. 

Lorde är en sad girl gone glad, kanske 2021 års mest eftertraktade titel. För hon är inte ensam: Också Lana Del Rey, vars varumärke är tätt förknippat med sepiafärgad melankoli, har det senaste året antagit en allt mer rosenskimrande framtoning. På sociala medier har man under pandemin kunnat följa en sorgfri Lana Del Rey som går på fotvandring med sin syster och delar med sig av reflektioner kring vikten av tacksamhet. 

Texterna kretsar förvisso kring såväl medberoende som hjärtsvek, men leder också lyssnaren mot en ljus slutpunkt.

Del Reys senaste album ”Chemtrails over the country club” innehåller förvisso många av hennes gängse inslag, men här har systerskap trätt fram som ett centralt tema vid sidan av de andra. Låten ”Dance till we die” är en hommage till kolleger som Joni Mitchell, Joan Baez, och Stevie Nicks, och på skivans omslag syns Del Rey skrattandes tillsammans med ett tjejgäng runt ett stort restaurangbord. 

När jag under arbetet med den här texten går in på Instagram för att se exakt hur Del Rey formulerar sina affirmationer upptäcker jag att hon raderat alla sina sociala konton. Efter en stunds scrollande hittar jag en avskedsvideo där mörkrets före detta drottning med ett leende förklarar att hon har viktigare intressen än sociala medier: ”Det är alltid viktigt att betraktas, och det är också viktigt att betraktas av människor i din närhet”. Orden är så förnumstiga att de lika gärna hade kunnat komma från livsstilsgurun Gwyneth Paltrow

Det självhjälpsinspirerade tilltalet går igen även i Billie Eilish senaste album ”Happier than ever”. Texterna kretsar förvisso kring såväl medberoende som hjärtsvek, men leder också lyssnaren mot en ljus slutpunkt. Allra tydligast i låtar som ”My future”, en jazzig kärlekslåt riktad till hennes egen framtid. 

Billie Eilish – gladare än någonsin.
Foto: STELLA PICTURES/AVALON

Bakom de tre bästsäljande albumen står den omsvärmade musikproducenten Jack Antonoff, som av somliga pekats ut som hjärnan bakom den nya vågen folkinspirerad, melodisk, popmusik. På listan över Antonoffs tidigare samarbetspartners återfinns namn som Taylor Swift och Carly Rae Jepsen, och visst kan hans inblandning vara en del av förklaringen bakom Lordes, Lana Del Reys och Eilishs antidepressiva sound.

”Åh nej! Deras allvarliga klangbotten har rationaliserats bort på grund av kommersiella påtryckningar”, har en del kritiker våndats. Dessa tycks helt missat ett av de tre artisternas centrala ledmotiv: Kvinnorollens otacksamma premiss, att få existera enbart under villkoret att man förblir det omvärlden förväntar sig att man ska vara. 

Samtidigt är det nästan parodiskt misogynt att anta att tre av 2010-talets mest epokgörande artister saknar kreativ agens.

För visst är dessa tre artister på många sätt moderna torchsångerskor, samtidens svar på de kvinnliga jazzartister som under 1900-talet skildrade hopplös kärlek och ofrånkomlig ensamhet. Men rollen som uttolkare av omöjlig romantik är också trång, och tätt sammanlänkad med jagets undergång. Fråga bara Judy Garland, Billie Holiday, eller varför inte Amy Winehouse. När Lorde, Eilish, och Lana Del Rey vidgar dessa ramar, envisas med att skildra både mörker och ljus, insisterar på att vara sammansatta individer, möts de av misstro. Det tycks lättare att föreställa sig att de duperats av en ond skivbolagschef än att de själva varit den drivande parten. 

Exemplen på kvinnliga sångerskor som urvattnats av musikindustrin efter ett tidigt genombrott är många, så kanske är det sunt att vara skeptiskt inställd. Samtidigt är det nästan parodiskt misogynt att anta att tre av 2010-talets mest epokgörande artister saknar kreativ agens.

I musikvideon till ”Happier than ever” skrider Billie Eilish igenom ett rosa salongsrum iklädd T-shirt och mjukisbyxor, innan hon öppnar en dörr och slungas ner i ett avgrundsdjupt vatten. Hon är inte en naturkraft som tvingats ge vika för kommersialismens krav på lättsamhet, hon är en auteur som vägrar låta sig reduceras till en schablonbild. 


Essy Klingberg är kritiker, kulturjournalist och medarbetare på Expressens kultursida.



”Två män i en podd”: De har stekta ägg som bokmärken

https://embed.radioplay.io?id=97053&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.