Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Essy Klingberg

Därför älskar alla att se överklassen på tv

Kungafamiljen i Netflix ”Young Royals”
Foto: Robert Eldrim / Netflix
Essy Klingberg
Foto: OLLE SPORRONG

Tv-publiken tycks inte få nog av serier som skildrar överklassen. 

Essy Klingberg ser Netflix senaste ungdomssatsning ”Young Royals”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En ung prins anländer till en anrik internatskola och inleder en förbjuden romans som riskerar att sätta hela monarkins heder på spel. Nej, det är inte ett kostymdrama förlagt till en tid då Sverige styrdes av hattar och mössor, utan Netflix samtida ungdomsserie ”Young Royals”.

Samtiden tycks ha ett outsinligt behov att se mörka dramer förlagda till en överklassmiljö. Titta bara på tittarsuccéerna ”Störst av allt” och ”Exit”, eller varför inte kungahusskildringen ”The Crown”. Gestaltningen av livet som rikemansbarn är i ”Young Royals”, som i nämnda titlar, allt annat än romantisk. Här är hierarkierna stenhårda och de sociala koderna lika antika som porslinsservicen.

Den unge prins Wilhelm (Edvin Ryding) skickas till prestigeskolan Hillerska efter att han hamnat slagsmål på en fest. Föräldrarna hoppas att internatet ska ha en disciplinerande effekt, men Wilhelm hinner bokstavligen inte ens sätta sig i skolbänken förrän han distraheras av Amors vinande pilar. Redan under terminens invigningsceremoni slår det gnistor mellan honom och skolkamraten Simon (Omar Rudberg).

Att internatpojkarna kommer hamna i trubbel säger sig självt. Inte så mycket för att prinsen förälskar sig i en Simon, som för att han förälskar sig i en sosse. Simon tillhör gruppen elever som inte bor på skolan, och kommer från en närliggande förort. På internatet är sosse det värsta man kan vara.

Men eleverna på Hillerska är inte hänsynslöst pennalistiska som de i Guillous ”Ondskan”. Här finns inte heller någon subtil skugga från en demonisk patriark, som den Strindberg låter pappa Greven kasta över Fröken Julie genom att ställa hans skor vid scenkanten. Istället framstår rollfigurerna i ”Young Royals” som just det, rollfigurer, som tilldelats sina (egentligen rätt otacksamma) förutsättningar vid födseln och tvingats göra det bästa av situationen. De tyngs under press från familjen, samhället, skolan, och varandra. En del tar sin tillflykt till droger, andra försöker ersätta kärleken som uteblivit under uppväxten genom bekräftelse på sociala medier. Här är mobbning inte ett självändamål, utan ett sätt att klättra i den sociala hierarkin. 

Omar Rudberg och Edvin Ryding i ”Young Royals”.
Foto: Johan Paulin / Netflix

”Young Royals” anstränger sig för att inte hemfalla åt förutsägbara klyschor: Här kan en adelsättling vara fattig och en förortskille öppet gay. Från första mötet står det dessutom klart att huvudpersonerna har något så ovanlikt som kemi! Vilket är sällsynt i ungdomsskildringar i allmänhet och HBTQ-ungdomsskildringar i synnerhet. 

Samtidigt präglas serien av en dikotomi som känns sliten: Hos överklassen är det kallt och ogästvänligt, medan det i den närliggande förorten finns gemenskap och acceptans. Simon har förvisso såväl ekonomiska som familjerelaterade problem, men han har också vänner som bryr sig om honom och en mamma som bjuder på pizza. Om den dramaturgiska klyvningen känns välbekant är det för att den förekommer i såväl ”Niceville” som ”Titanic”: På övre däck är middagarna stela och tonsatta med skrapet från nio sorters bestick, på nedre däck får man dansa polka på bordet.

Serien lyfter fram symbolen, den motvillige monarken, och låter orimligheten i en sådan ordning framträda i all sin rätt.

Den alarmistiskt lagde skulle kunna tolka samtidens faiblesse för överklasskildringar som ett symptom på en skenande ojämlikhet, där streamingjättarna erbjuder publiken en voyeuristisk inblick i de superrikas tillvaro. Den skeptiske skulle kunna påpeka att framställningarna daltar med överklassen genom att tilldela rikemanskidsen rollen som maktlösa offer. Den som läst för mycket kritisk teori skulle kunna påpeka att all masskultur direkt eller indirekt befäster rådande maktförhållanden genom att passivisera sina tittare. 

Antagligen är förklaringen enklare, och ligger någonstans mittemellan. I en tid av avvecklade sociala skyddsnät och ökade förmögenhetsklyftor tycks de mörka överklasskildringarna erbjuda en sorts omvänd eskapism, en trygg påminnelse om att pengar trots allt mest för olycka med sig. Efter en lång arbetsdag är trots allt det enda man vill att bänka sig i soffan och kolla på när en sextonåring hackar upp 50 mg ritalin med sin pappas kreditkort.

”Young Royals” skildrar en adelsklass på utdöende, men en ekonomisk ojämlikhet som kommer att bestå. Serien lyfter fram symbolen, den motvillige monarken, och låter orimligheten i en sådan ordning framträda i all sin rätt. 


TV–Serie

YOUNG ROYALS

Regi Rojda Sekersöz

Medverkande Edvin Ryding, Omar Rudberg, Pernilla August, med flera.

Netflix, 6x40 min

Premiär 1/7


Essy Klingberg är kulturskribent och medarbetare på Expressens kultursida.



Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86135&country_iso=se

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.