Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Erik Axel Karlfeldt – barbar och tjejtjusare

Har det funnits någon värre tjejtjusare i svensk poesi än Erik Axel Karlfeldt?

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Skulle vara Tegnér, då. Men han var stolt över sitt rykte som häradsbetäckare. Karlfeldt smusslade, ljög och spelade dubbelt, medan han skulle leva upp till rollen som Nationalskald och Dunderkarl.

När Karlfeldt dött 1931, defilerade hans kumpaner vid båren, och lade gråtande ner manliga, sunda, starka, kärnfriska, och framför allt svenska blommor i drivor.

Den officiöse Karlfeldt, Akademisekreteraren, Lovtalaren och Dalapropagandisten är den förarglige Karlfeldt. Poeten har klarat sig bättre. Tjejtjusarna har ju en sida som inte skall föraktas, nämligen att de gillar kvinnor! Många män gör det icke. De tycker att kvällen är förstörd om de måste tala med kvinnor. Det hade Karlfeldt inget emot. Han berättade sagor och drog vitsar. Politik talade han ogärna. För att säga som det var: Karlfeldt var politisk idiot. I bästa fall humanitärt färgad, konservativt tolerant, i sämsta fall nationalistisk populist. Ingetdera med eftertanke.

Även om han försökte fly från samtiden, och längtade till ett bondesverige som redan var hotat av industrialism, folkrörelser och emigration, så var samtiden starkt närvarande i hans dikt.

Alla förra sekelskiftets mondänt exotiska kvinnor dansar där. "Håkan på heden" drömmer om den etiopiska slavinnan, med barm gul och brun, och om stäppens eldiga zigenerska. I "Vild kärlek" kommer flickan och pojken av tattarsläkt loss i ett hölass: ”De voro käcka och fagra, fast jäktade, svultna och magra. Som skogarnas skadedjur.”

Att han drog till med ”skadedjur” var förstås olyckligt tidsbundet, men ingen slump. I "Svarta Rudolf" möter vi damer från Amsterdams glädjekvarter, och polynesiskan i Samoamånens sken – känd från Gauguins tavlor. För att inte tala om den trettonåriga prinsessan med ebenholshy. Den pedofila fantasin gladde punchgubbarna vid förra sekelskiftet, som fantasi. Se på Richard Berghs berömda målning Riddaren och jungfrun. Har hon fyllt femton?

1906 stod Karlfeldt på toppen. Hans diktsamling "Flora och Pomona" hälsades med jubel, men de bästa dikterna, "Häxorna" och "Nattyxne", vågade kritiken inte ta i med tång. Detta var inte kärnfriskt, det bar skydrag av hemligt och styggt. Men både kvinnor och män kunde tyst känna igen sig. Det var en bragd.

Dold mellan höjdarna i "Flora och Pomona" finns en liten dikt med titeln "Lotus". Här möter vi besten Behemot, flodhästen, som bökar efter näckrosor i Nilens dy. Karlfeldt låter flodhästen personifieras av Sebulon, en israelitisk man, som med sitt ”svullna tryne” går och vädrar efter späda blommor, längs ”kristna stigar” och på ”adeliga vretar”.

"Lotus" är inget av Karlfeldts mästerverk, men inte heller något pekoral. Det är en liten elegant, närmast förströdd, antisemitisk bagatell.

Karlfeldt är ingen glödande antisemit, men antisemitismen bildar fond åt den manliga svenskheten. Den mår väl av en effeminiserad pervers judetyp, med stor näsa.

När Sebulon sniffar längs kristna stigar är det samtida svenska äktenskap bland vänner i Stockholms kulturliv som Karlfeldt syftar på. Var det någon som tyckte det var kul?

Av Karlfeldts närmaste vänner var det bara hemslöjdskämpen Gustav Ankarcrona från Tällberg som kallade sig antisemit. Han dog med Hitlers fotografi på skrivbordet. Bäste vännen Albert Engström tog däremot avstånd från ”Hitlers nazism”. Men då hade han redan tecknat flera hundra uppskattade judegubbar i tidskriften "Strix", flera hundra näsor med schvungfull elegans.

Jag ser Karlfeldt där vid skrivbordet, strävande med sin Lotus. Så lämpligt att rimma tryne på Fryne – en grekisk kurtisan, minsann. Och detta sniffande längs kristna stigar – en liten eggande sexuell frisson, hanterlig skräckromantik för salongen.

Bildning har tyvärr aldrig gett fullgott skydd mot barbari.

 

Fotnot: Texten är ett utdrag ur föreläsningen Den förarglige Karlfeldt, hållet på Karlfeldtdagen i Sångs den 19 juli.