Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Erik Andersson: Översättarens anmärkningar

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ERIK ANDERSSON | Översättarens anmärkningar. Dagbok från arbetet med Ringarnas herre | Norstedts 

Vissa författare är som mässlingen; man är bara mottaglig för dem i vissa åldrar. När jag läser igenom Erik Anderssons dagbok från översättningen av Ringarnas herre – som Sagan om Ringen numera heter på svenska – står det klart för mig att hela min uppskattning av Tolkien är beroende av att jag råkade snubbla in i hans värld när jag var elva år gammal. Det verkar omöjligt för en oförberedd fyrtioplussare att göra samma sak, försåvitt han inte, som Andersson, får betalt för det hela.
En av de ironiska poängerna med att Andersson tilldelas uppdraget att översätta denna världsberömde författare är nämligen att han aldrig tidigare läst honom. Hans reaktion över att konfronteras med det svenska Tolkiensällskapet Forodrim, aficionados som tagit sig namn efter figurer i böckerna och en granskningskommission som skickar hundrasidiga pdf-filer med synpunkter på översättningar av dvärgnamnen är beundransvärt understated och just därför desto mer talande. Folk med namn som Beregond och Findegil fyller Anderssons inkorg med mail där ortnamnen i Fylke ”dryftas” och andra översättningsproblem ”tages vid hornen”. Att Andersson under dessa omständigheter klarar sig ända fram till Domberget (tidigare ”Domedagsberget”) är bara det värt en hyllning på Cormallens slätt.

Sedan är det
en annan femma att Andersson på den professionelle översättarens vis har näsan för nära texten för att reflektera över det riktigt svåröversättbara hos Tolkien. Jag minns pressvisningen av Konungens återkomst-filmen när Irakkriget precis brutit ut; det var den vanliga förströdda tillställningen tills Aragorn pekade mot Saurons horder, vrålade ”Framåt, men of the West!” och det prasslade till i hela salongen av anteckningsblock som halades upp och pennor som skrev. Man måste nog vara ungefär elva år gammal för att vara riktigt mottaglig för den kompromisslöst emotionella grundtonen hos Tolkien, för att inte desperat vilja översätta det mytiska allvaret till politiska och ideologiska termer. Sen får man leva med sviterna.