Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Eric Schüldt

När min dotter föddes var jag i världens mittpunkt

”Herdarnas tillbedjan” Gerard van Honthorst (1625 - 1650).
Eric Schüldt.
Foto: MELI PETERSSON ELLAFI

Kanske är upplevelsen av det nyfödda barnet ett av få mirakel som fortfarande finns kvar.

Eric Schüldt skriver denna julafton om sin dotters födelse och det som Maria visste i sitt hjärta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. I skolan får vi lära oss att jorden kretsar kring solen. Det är inga konstigheter. Solen är i centrum, inte jorden. Vetenskapligt kallas det för en heliocentrisk världsbild, ett viktigt steg i den vetenskapliga revolutionen. Att ifrågasätta något av det här är i princip omöjligt. Som att påstå att jorden är platt, ungefär. 

Idag vet vi också att inte ens solen är i centrum. Snarare är allt i periferin. Vårt solsystem är bara ett litet sandkorn i utkanten av en enorm galax, som i sin tur är i utkanten av en galaxhop, som i sin tur är i utkanten av något ännu större. Människan i en sådan värld är bara ett litet biologiskt skum runt en perifer planet i ett väldigt tomt universum. Det känns lite ödsligt, men nu är det som det är.

Vi får skylla på Kopernikus, även om det var när den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei kunde belägga Kopernikus omtumlande teorier som det hettade till på allvar någon gång i början av 1600-talet. Inkvisitionen slog till. Inte kunde kyrkan tillåta något så dumt som att jorden skulle kretsa kring solen! Det gick emot Bibelns idéer. Och förresten var det ju en befängd tanke. Varje vettig människa ser väl hur solen går upp på morgonen och ned på kvällen i en vacker regelbunden båge över himlavalvet.   

Galileo kallades till förhör i Rom, och blev mer eller mindre tvingad att ta tillbaka sina teser. Men kyrkans seger var kortvarig. Snart var den nya läran etablerad bland de lärde i Europa. Jorden var inte längre världens mitt.

Det var det objektivas seger över det subjektiva.

Jag skulle aldrig försvara inkvisitionens metoder, vare sig när det kommer till förhörsmetoder eller rättskipning, men jag tror faktiskt inte kyrkan hade helt fel när man tvekade inför den nya världsbilden. Jordklotet i periferin? Rent objektivt stämmer det förstås. Men knappast för människan själv. 

Snarare skulle jag våga påstå att något centralt där och då gick förlorat. 

Istället för den djupt personliga upplevelsen av att befinna sig i världens centrum, lärde den moderna kosmologin att en sådan uppfattning är bedräglig. 

Det var det objektivas seger över det subjektiva. Som så mycket annat i vår tid.

I mitten av oktober föddes vår dotter.

Det hänger en stjärna i vardagsrumsfönstret i den tillfälliga lägenheten där vi bor den här vintern. Länge var den det enda som påminde om att det faktiskt är jul även i år. 

För allt har ju varit så märkligt och inställt och svårt. Inga luciakonserter, inget glöggmingel, inte ens en liten gemensam avslutning på jobbet. Och mitt i allt insåg vi att vi hade glömt att julpynta. Till sist kom den därför upp, stjärnan från Betlehem, i form av en sladdrig sak av papp. 

Jag kan ju också skylla på att det är så mycket annat som hänt den senaste tiden. I mitten av oktober föddes vår dotter. Och vem hinner ställa i ordning lägenheten inför julen när mesta av tiden går åt till att bara ligga och titta på hur fantastisk hon är. 

Inför förlossningen läste jag en massa böcker, det finns så många tekniker och praktiker man kan lära sig. I slutändan var det ändå bara en enda bok som verkligen lyckades komma händelsen riktigt nära. Det var ett litet kort parti ur andra delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. 

Det handlar om när hans första barn föddes. 

Författaren Karl Ove Knausgård.
Foto: ANDRÉ LØYNING / OKTOBER FORLAG

Hon skrek, skriver han, det var min dotter som lät och jag befann mig i världens centrum, där hade jag aldrig varit förr, men nu var jag där, vi var där, i världens centrum. 

Det är så sant. Exakt så kändes det. 

I världens centrum. För en gång skull var jag i världens mitt. Där hade jag aldrig varit tidigare. 

Allt är så stort, och jag är så liten.

Det är ofta svårt att tro på en gud. Extra svårt är det om man tänker på hur stort universum är, så många stjärnor och planeter där ute. Om en gud nu existerade, varför skulle en sådan gud bry sig om vår lilla planet i utkanten av allt? Vi är ju i periferin. Ett litet okänt någonting, utslängt i mörkrets stora ingenting. 

Jag brukar under julnatten ändå tänka på herdarna som låg där ute på ängarna runt Betlehem. Stjärnhimlen måste ha varit så ljus och vidsträckt. Kanske kände de av den svindel som drabbar de flesta som tittar upp mot Vintergatan under klara nätter. Allt är så stort, och jag är så liten. 

Men just den natten hände något som man minns än i dag, mer än 2000 år senare. Plötsligt fanns ingen periferi längre. För allting var koncentrerat till just den här platsen, med krubban och stallet lite längre bort. Det var världens centrum. Det var universums mitt. Nu skulle herdarna få se det.

Och skulle jag inte själv ha varit med om något liknande skulle jag kanske inte kunna tro att det var sant. Men nu kan jag se Maria framför sig, med den lite tafatte Josef bredvid. 

De tittar ned på barnet. Det behövs inga änglakörer eller himmelska budskap. Den mjuka mörka blicken från de nyss öppnade ögonen räcker. De ser in i världens mitt. En frälsare är född. 

Kanske är då upplevelsen av det helt nyfödda barnet ett av få mirakel som fortfarande finns kvar.

Universum må vara oändligt, men mitt i det oändliga föds ett barn på en mycket oansenlig plats. Och världens mitt var där. Svårare än så är kanske inte julens budskap.

Inför den nyfödde blir liksom alla idéer om den stora tomheten befängda, vilket jag gissar är exakt vad julevangeliet vill försöka gestalta. Galaxhopar och parallella universum, slumpen och meningslösheten. Inte spelar det någon roll just nu. Ser ni inte hur vacker han är? 

Kanske känner alla föräldrar så. Kanske är det bara naturligt. 

Men tänk om känslan kan vittna om något som är sant. Något som är bortom det mätbara, vilket allt riktigt viktigt nog är. 

Den moderna kosmologin var en enorm vetenskaplig framgång. Det var en oerhörd uppvisning i människans förmåga att se något helt objektivt, skilt från den egna direkta upplevelsen. Tänk att det ens var möjligt att förpassa hela vår värld, vårt jordklot, vårt hem, det som rent praktiskt är vårt allt, till periferin! 

Och det var bara början. 

Idag genomgår människans inre på många sätt samma process. En gång ett outgrundligt mysterium, i dag ett djur bland alla andra. Då säger inte de gamla skrifterna oss något längre, bättre då att tala om hur vi levde ”på savannen”, och om hur vi egentligen fortfarande är kvar där. 

Kanske är då upplevelsen av det helt nyfödda barnet ett av få mirakel som fortfarande finns kvar.

För skulle en modern vetenskapsman träda in i stallet och med alla tillgängliga instrument försöka förklara för Maria vem det var som låg i krubban skulle de inte kunna säga något annat än att det var en pojke, att han vägde så mycket, var så många centimeter lång.

Själv visste hon mycket mer. Hon visste i sitt hjärta. 

Han är underbar, han är här, han är världens mitt och allting kretsar kring honom.


Eric Schüldt är medarbetare på Expressens kultursida. Han programleder också ”Text och musik” i P2.

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=76834&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.