Man kan bara rädda det man älskar

ESSÄ. På en loppis förra sommaren hittade jag en bok jag aldrig hört talas om tidigare. ”Medborgarboken”. Utgiven 1960 och tydligen tänkt som gåva från kommunerna till alla som blev myndiga det året. Den var i perfekt skick. Jag gav 100 kronor för den. 

På första sidan kan man läsa: 

”Medborgarboken vill påminna om att det är något märkligt och minnesrikt som sker i en ung människas liv, när hon själv övertar hela ansvaret för sina handlingar och bemyndigas göra sin insats i samhället på jämställd fot med alla andra vuxna medborgare”.

Jag bläddrade vidare, begeistrad. Visst fanns det ett par saker som kändes lite otidsenliga, men på det stora hela var det här något av det mest optimistiska jag någonsin läst. 

Det handlade framför allt om att bli vuxen, att mogna, ta ansvar. Men inte på det där auktoritära sättet, utan om att mogna själsligen, att aldrig stagnera, att ständigt förkovra sig. Inte bara för samhällets skull, utan för att det var så man blev tillfreds med livet.

Du ska bli en fullvärdig medborgare nu, stod det. Du ska bli en av oss, och då är det några saker du behöver veta.

Så en bild på några unga människor på Dramatens soliga trappa ned mot Nybrokajen. Bildtexten löd: 

”Under ungdomen öppnar sig ständigt nya kunskaper och horisonter. Erfarenhet läggs till erfarenhet. Ett nytt sätt att tänka börjar arbeta sig fram: man är inte ensam i världen, ens eget jag är inte det viktigaste av allt. Man börjar se medmänniskorna i ett nytt ljus och nya intresseområden öppnar sig: litteratur, konst, musik, teater.”

Det var så fint sammanfattat. Att bända sig ut ur sig själv, ut ur den egna självupptagenheten. Och att göra det med hjälp av konsten och musiken. Så blir man vuxen. Så blir man en god medborgare.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Året var 1960. Kanske har världen aldrig varit så ljus som då. Och aldrig tilltron till ungdomen så stor.

Den vackra medborgarboken hade även kapitel som handlade om annat än kultur och konst. I mitten låg hela FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna insprängd. Här fanns också ett kapitel om naturens läkande krafter och om hembygdens skönhet. Här fanns den internationella utblicken, och så några handfasta råd om ekonomin.

Allt det här var sedan illustrerat med något av det bästa som den svenska modernistiska bildkonsten hade att erbjuda. Inte någonstans en rädsla att något skulle vara svårt eller elitistiskt. Bildvalen var bara en väldigt bra introduktion till bra konst. 

Det märkliga är att jag har en känsla att de här höga idealen kring konsten och kulturen faktiskt fick fäste hos många.

Det märkliga är kanske inte att Sveriges kommuner gav ut den här boken till alla myndiga år 1960. I alla tider har väl staten försökt uppfostra och vägleda ungdomen. Det märkliga är att jag har en känsla att de här höga idealen kring konsten och kulturen faktiskt fick fäste hos många.

Genom åren har jag fått ett och annat lyssnarmejl till mina radioprogram i P2, och de låter i regel som något av följande:

Brev nr 1. ”Hej, jag är en lastbilschaufför från Överkalix i 70-årsåldern som alltid älskat Beethoven, kul att du spelade hans sjunde symfoni senast!”

Brev nr 2. ”Hej, jag är 20 år och bor i Lärkstan i Stockholm. Jag har precis funnit ditt program. Min pappa är professor i musikhistoria och min mamma spelar i hovkapellet. Tack för fin musik!”

Av alla brev under alla år har jag helt enkelt dragit slutsatsen att äldre lyssnare verkar tycka om klassisk musik helt oberoende av klassbakgrund. De yngre lyssnarna har nästan alltid fått musikintresset av sina välutbildade föräldrar.  

Jag undrar verkligen vad som hände. Här hade man under 1900-talets första decennier kämpat för allt det där som ”Medborgarboken” år 1960 så vackert presenterade för de precis myndiga ungdomarna. Det var idén om att bildningen tillhörde alla. Det var att kulturen inte bara var förströelse, eller identitet, eller lukrativ verksamhet. Det var folkbiblioteken, det var en uppmuntran till studier, inte bara för att få ett yrke, utan för att förkovran innebar inre utveckling. Och så vackrast av allt, det som ”Medborgarboken” så snyggt sammanfattade: Ens eget jag är inte inte viktigast av allt. Världen är större än så. 

Hur kunde allt det här försvinna? Och vem tillät att det hände? 

Så länge jag varit yrkesverksam har jag blivit inbjuden till olika seminarier och panelsamtal där konsten och kulturens framtid diskuteras. Det har alltid varit samma tongångar. Bildningen är hotad, läsningen är hotad, kulturarvet är hotat, den fria konsten är hotad. Idag är till och med demokratin hotad. Jag har delat den uppfattningen. Men i de där rummen, där kulturlivets största makthavare ofta varit närvarande, har det nästan alltid rått konsensus. Alla har velat rädda allt det här, ingen har velat montera ned. Samstämmigheten har inte varit mesig, utan robust och genuin. Ändå har ingenting hänt.

Jag tror fienden har gått djupare än så.

Det måste helt enkelt finnas en fiende som aldrig bjuds in till de där sammanhangen. Som aldrig skriver på kultursidorna eller hörs i debatten. 

Är det kanske kapitalismen, kommersialiseringen, en kraft som vill tjäna pengar på exakt allt? 

Är det postmodernismen? Är det ett förakt från vänster mot allt som andas borgerlighet och bildning? Eller kommer hotet från yttersta högern som vill kväsa konstens fria radikalitet? Handlar det kanske bara om människors djupa ointresse?

Ingen av de där krafterna är väl helt utan skuld. Men jag tror fienden har gått djupare än så. 

Jag tror att det handlar om synen på vad en människa är. Något som fanns kvar 1960, men som nästan är borta i dag. Det här ”något” som är centralt i mina egna djupa kulturupplevelser.

Det hände verkligen något när jag hörde Beethovens tredje symfoni, eller när jag läste Marcel Prousts ”På spaning”, eller såg Sandro Botticellis ”Våren” i Florens för några veckor sen. Det kan låta som en finkulturell markering, men jag försöker vara så ärlig jag bara kan. Det hände något, jag förvandlades, mognade. Något inom mig, något ogripbart och stort, blev plötsligt synligt. Det behöver förresten inte bara hända när det kommer till gammal kultur. Samma sak när jag lyssnar på Kite, läser Caroline Ringskog Ferrada-Nolis böcker, eller ser tv-serien ”West wing”.

Jag tror helt enkelt människan har en själ, och att det är den själen som väcks till liv av konsten och kulturen. Det är den där själen som ska mogna, enligt ”Medborgarbokens” direktiv.

Och den fiende som aldrig släpps in när konstens framtid diskuteras, det är tanken på att människan inte alls har en själ, utan i grunden är tom, mätbar, förklarlig, driftsstyrd och enkel. Som en maskin, helt enkelt.

I en sådan värld behövs ingen konst. Eller den kan kanske få finnas, av nostalgiska skäl. Den kan vara underhållning, eller något man tjänar pengar på. Men den kan aldrig vara centrum för samhället. 

Men det där är en cynisk värld. Och utan det outgrundliga djupet, det som skulle kunna kallas för en själ, så förvandlas konsten och kulturen till att framför allt vara maktutövning. Då blir Beethovens symfonier, eller Botticellis målningar ett sätt att förtrycka, att stöta ut, att skapa hierarkier. 

Den som aldrig förtrollats av litteraturen, som aldrig upplevt magin i böckernas värld, kommer inte uppröras när läsningen och läskunnigheten dyker.

Det blev ju liksom aldrig så där som boken förutspådde att samhället skulle bli. Det kanske inte blev mörkare, för problem fanns förstås redan då. Men det blev dystrare, inte samma framtidstro, inte samma idé om att varje individ oberoende av bakgrund hade en så stor potential. Och konsten och kulturen blev absolut inte så viktig som författarna hoppats på. 

Ändå tror jag att allt det där kan räddas. Kanske inte med hjälp av fler panelsamtal på bokmässan i Göteborg. Inte ens med fler kulturartiklar. Det behövs något större än så.

Den som aldrig förtrollats av litteraturen, som aldrig upplevt magin i böckernas värld, kommer inte uppröras när läsningen och läskunnigheten dyker. Den som aldrig någonsin har känt den stora extasen i en symfoni av Beethoven, kommer inte bry sig om ifall konserthusen läggs ned. 

Detsamma gäller demokratin. Den som inte suttit på ett föreningsmöte, lärt sig hur det är att sitta i en styrelse för fotbollsklubben eller scoutkåren, kommer inte heller bry sig när demokratiska principer åsidosätts. 

Jag är helt säker. 

Man kan bara rädda det man älskar. 

Och man kan bara älska det som man har en relation till. 

Det är också så man blir vuxen.

Eller som det står i ”Medborgarboken”:

Man är inte ensam i världen, ens eget jag är inte det viktigaste av allt.

Eric Schüldt är medarbetare på Expressens kultursida och programledare för ”Text och musik med Eric Schüldt” i P2.

Månens sällskap: Minnets kungarike

PODCAST. Om snäckbakelser, sagor och statsskick. Om det förflutnas vishet och framtidens förståelse. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.