Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Eric Schüldt

Anders Tegnell spelar schack med döden

Max Von Sydow som riddaren och Bengt Ekerot som döden i den berömda schackscenen i ”Det sjunde inseglet”.Foto: ALAMY/IBL
Eric Schüldt är journalist och medarbetare på Expressens kultursida.Foto: MELI PETERSSON ELLAFI

Max von Sydows riddare i ”Det sjunde inseglet” visste vad det egentligen handlade om.

Eric Schüldt skriver om att kastas mellan barnets rädsla och en sällsam frid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Det är i Täby kyrka som döden spelar schack. Vi var där en lördag i början av året, kanske mest för att det är en av få kyrkor utanför innerstan som nästan alltid är öppen och därför ett utmärkt utflyktsmål en blek snöfattig vinter som den här. Kalkmålningen uppe i taket snett bakom orgelläktaren var inte helt lätt att få syn på. Vi stod tätt intill varandra i trappan upp. Man får böja huvudet bakåt för att verkligen hitta bilden. Jo, där är den! Inte är den särskilt vacker heller. 

Det skulle kunna vara ett barn som målat. Döden är tunn och gul. Han ser nästan mumifierad ut, som om att det torra skinnet fortfarande hängde kvar på skelettet. Endast dödskallens breda grin avslöjar honom.

Albertus Pictors muralmålning i Täby kyrka.

Visst hade vi redan hört talat om viruset i Wuhan. Fast det var ju så långt borta. Att det skulle kunna komma hit kändes orimligt. Kanske är det alltid så i början av en stor epidemi. Rykten som ingen riktigt tar på allvar tills sjukdomen plötsligt är mitt ibland oss.

Våren 1350 var säkert inget undantag. Först viskningar om något fasansfullt som håller på att hända. Sen står han plötsligt på stranden, precis som i Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”, där riddaren Antonius Block precis har dukat upp sitt schackspel. Döden, han är pesten. Mot slutet av filmen tar han riddaren och hans följe med sig, precis som han gjorde med uppemot hälften av Europas befolkning i en av de värsta katastroferna som någonsin inträffat. Schackspelet var bara ett fåfängt försök att vinna lite extra tid.

Fast döden, visar det sig, bär inte på några hemligheter.

Kanske hade Ingmar Bergman stått precis där i trappan upp mot orgelläktaren. I film efter film skulle han försöka närma sig döden. Fick Albertus Pictors gamla muralmålning honom att rysa? Eller var schackpartiet ett sätt att komma det fasansfulla nära? Det måste ju finnas någon förklaring! Allt kan väl inte bara vara meningslöst?

Fast döden, visar det sig, bär inte på några hemligheter.

”Så du vet ingenting?”, frågar riddaren i Max von Sydows gestalt. ”Jag är ovetande”, svarar döden.

Bengt Ekerot och Max Von Sydow i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” (1957).Foto: Mary Evans Picture/IBL

Jag tänkte egentligen inte på döden under den där lördagsutflykten. Men jag gör det nu. Först bara som en liten skakning på nedre däck och ett osunt intresse för statsepidemiolog Anders Tegnells presskonferenser. Fortfarande kändes allt som i en film. Lite spännande och äventyrligt till och med. I mig fanns en Tove Jansson eller i alla fall en muminpappa som länge hade tyckt att världen var stillastående och därför väntade på att något skulle hända. Ett äventyr kanske. En storm som gör tillvaron så där lagom farlig. Tänk om det blir karantän! Då kan vi fly ut på landet med en massa mat i bakluckan. Det gör inte ens något om elektriciteten försvinner. Vedförrådet är fyllt till bristningsgränsen och jag tar med fotogenlampor.

Det kändes som att något äckligt höll på att hända.

Visst, jag hade varit mycket rädd en gång. Men inte längre. Jag var ju vuxen, inte fem år gammal. Jag låg inte längre vaken om nätterna och föreställde mig hur det var att ligga nedgrävd i jorden i evigheters evighet. Jag brukade i stället påstå att jag tänkte så mycket på döden som barn att jag liksom tröttnade. Det var därför som den inte skrämde mig som vuxen. Jag var snarare överdrivet intresserad. I nästan varje intervju jag gjorde dök ämnet upp. Jag tyckte alltid att det var något som brände till när döden kom på tal. Samtalet förändrades, vi båda blev mer närvarande. Det kändes levande på något sätt.

Men så började smittan spridas. Och jag blev plötsligt fem år gammal igen. Det kändes som att något äckligt höll på att hända. Som att höra en spökhistoria och först skratta åt den, innan man inser att det verkligen är en vålnad som hemsöker en om nätterna. Det var nu som att döden verkligen hade stigit i land på den där steniga kusten.

Under de värsta ångestnätterna började jag därför tänka att Anders Tegnell var riddaren Antonius Block. Han spelar sitt schackparti, men han kan inte vinna något annat än tid. Förr eller senare kommer han ställa sin kung i matt. Då är det kört för oss alla. 

Statsepidemiolog Anders Tegnell.Foto: Simon Hastegård / Bildbyrån

Jag är förstås inte den ende som är orolig. Ett helt samhälle sitter fastnaglat vid schackbrädet. Där förlorade vi ännu en löpare! Där misslyckades vi göra rockad! Där tappade vi ännu ett litet försprång. Det här kommer inte sluta bra. Finns det inte något vi kan göra? Varför kan inte någon berätta vad som kommer hända härnäst?

Döden är en skicklig schackspelare. Det inser Max von Sydows riddare snart. Han kommer att förlora partiet, men plötsligt har han fått en insikt. Döden kanske inte bär på några hemligheter. Men livet gör det. Och schackspelet har fått honom att se vad det handlar om.

För mig var det toapappret som gav samma insikt. Jag var också på jakt efter det, men kom för sent. Hyllorna var redan tomma. Plötsligt hamnade jag då utanför den tillfälliga trygghet som dagens konsumtionssamhälle erbjuder. Att konsumera, vilken underbar känsla av kraft och kontroll det ändå är. Att köpa något nytt när det gamla har gått sönder, vilken underbar upplevelse av odödlighet. Mina kläder behöver aldrig åldras, inte heller min bil, eller telefon. Allt i förfall, allt som är på väg mot döden, kan ersättas med något nytt. Det är som att ha evigt liv. 

Det var väl därför som toapappret blev så viktigt. Ett klumpigt schackparti med stora vita rullar mot dödens smäckra svarta pjäser. En sista möjlighet till konsumtion för att försöka hålla tanken på farsoten borta.

Men Max von Sydows riddare visste vad det egentligen handlade om.

All denna osäkerhet. Vilken plåga det är.

Till slut återvänder jag till Täby kyrka. På något sätt skäms jag. Jag som ägnat så många år åt att försöka närma mig det kristna löftet. När epidemin tog fart i början av året hoppades jag att tron skulle skydda mig mot rädslan för sjukdom och död. Men jag var väl som Petrus då han förnekade att han kände Jesus så fort soldaterna kom. När det väl blev allvar var jag en rädd femåring igen.

I kyrkan den här eftermiddagen spelar döden fortfarande schack där bakom orgelläktaren. Han vinner varje gång. Jag sitter i bänken. Det var inte många här före viruset. Nu är jag helt ensam.

När kritiken mot schackspelaren Anders Tegnell är som störst liknar den meningsutbytet i biktbåset, den scen som är mittpunkten i ”Det sjunde inseglet”. Antonius Block är trött på att tro. Han kan inte tro. ”Jag vill ha vetskap!”, ropar han. På andra sidan gallret sitter döden, dold av en huva. ”Du vill ha garanti?”, frågar han. ”Kalla det var du vill”, svarar riddaren.

All denna osäkerhet. Vilken plåga det är.

Kan det vara över om någon vecka? Ingen vet. Är det här den nya pesten? Ingen vet. Kommer vi behöva sitta i karantän till nästa höst? Inget är omöjligt.

Vad jag avskyr osäkerheten, och vad rädd den gör mig.

Regissör Ingmar Bergman.Foto: Robban Andersson

Men så finns hemligheten, den som Antonius Block fann. Den som kanske också Ingmar Bergman till slut accepterade efter att ha varit rädd för döden under ett helt liv.

Allt är osäkerhet. En enda stor förtvivlad osäkerhet. Inte ens statsepidemiolog Anders Tegnell har alla svaren.

Men mitt i all osäkerhet finns något nästan barnsligt. Kanske kan man kalla det frid. Det var i alla fall så det kändes den där eftermiddagen i Täby kyrka efter så många veckor av oro.

En dag ska jag dö. Men schackspelet är vackert. Och vem vet vad som händer efteråt, när man har förlorat. Det får bli som det blir. Eller med bönens språk: Ske din vilja, inte min. Och för en kort stund är jag inte längre rädd.

 

Eric Schüldt är journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Han leder radioprogrammet ”Text och musik med Eric Schüldt” i P2.