Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Erdogan blir allt mer lik Hitler

Erdogan-supportrar firar segern i folkomröstningen. Foto: TUMAY BERKIN / EPA / TT
Erdogan. Foto: TUMAY BERKIN / EPA / TT
HItler.

Varför vill så många i Turkiet ha en diktator?

Mellanösternvetaren Cengiz Candar hittar paralleller till Nazityskland.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Resultatet i Turkiets riggade folkomröstning kastar en lång skugga över legitimiteten för president Erdogan. Han förlorade i storstäderna Istanbul, Ankara och Izmir samt i Adana och Antalya, liksom längs Medelhavets och Egeiska havets kuster samt de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet. Han har försvagats.

Ändå kan inte detta fulspel dölja att en betydande del av Turkiets befolkning är Erdogan trogen. Därför ställs nu den bryska frågan:

Varför vill så många ha en diktator? Och varför vill stora delar av det turkiska samhälle som har blomstrat ekonomiskt under en pluralistisk parlamentarisk demokrati ha ett enväldigt styre av en hämndlysten man som oavbrutet går i strid med det demokratiska väst?

Detta förbryllar många i västvärlden. Exempelvis har den inflytelserika amerikanska veckotidningen The National Interest ställt frågan varför så många har velat underkasta sig en stark ledare av det slaget.

Recep Tayyip Erdogan och hans fru Emine Erdogan efter folkomröstningen. Foto: DEPO PHOTOS/ABACA

Jämför Turkiet med Nazityskland

Tidningen svarar med en jämförelse med Nazityskland. Man påminner om att den tyske filosofen Erich Fromm i "Flykten från friheten" (1941, på svenska 1945) varnade för att när människor i fria samhällen känner sig isolerade och oroliga är de ofta villiga att byta bort delar av friheten mot en stabil känsla av tillhörighet. 

Tidningen skriver att Erdogan visserligen är “ljusår från att vara en Hitler”, men att Turkiet på sistone har skakats av oro efter ett dussin större terroristattacker. Lägg därtill hoten från IS och rebelliska kurder, kriget i Syrien och förra årets kuppförsök. Det anses förklara Erdogans popularitet.

Foto: (C) BETTMANN/CORBIS

Erdogans likhet med Hitler

Jämförelsen med Nazityskland är en referens för att förstå dagens Turkiet, och det blir oundvikligt att leta efter gemensamma drag hos envåldshärskarna. Hitler porträtteras som en skicklig talare och skådespelare i Volker Ullrichs bok "Hitler: Ascent, 1889-1939" från förra året, där det också beskrivs hur han – även om hans ämnesval var begränsat – attraherade fler och fler genom att upprepa mantralika fraser i sina tal präglade av "anklagelser, hämndlystnad och framtidslöften". 

Hitlers propaganda riktade sig till massornas känslor i stället för förnuft. Han framställde sig själv i messianska termer då han lovade att leda Tyskland till en ny era av nationell storhet och hänvisade ofta till landets gyllene förflutna.

När jag stötte på Michiko Kakutanis recension av Volker Ullrichs bok i New York Times i höstas kändes det som om jag läste en essä om Erdogan. Denne har också en obestridlig kraft som talare. Som en retorisk mästare har han anpassat sina tal så att de har tilltalat Turkiets lägre medelklass, konservativa nationalister, etniska chauvinister och fromt religiösa.

Han har spelat på ett upplevt mindervärdeskomplex hos landets ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt utarmade massor och har lovat att återuppväcka det ottomanska rikets imperialistiska prakt till en ny era av nationell storhet.

Erdogan mobiliserar diasporan

För att uppnå detta blev han tvungen att attackera andra. Inom landet anklagar han så kallade förrädare och agenter som påstås tjäna utländska intressen, vilket skärper motsättningarna i Turkiet till hans egen fördel. För att piska fram konservativa och nationalistiska känslor hos det turkiska folket behövdes även en syndabock utanför landets gränser – och där fanns ju EU nära till hands.

Historien visar att människor inte är immuna. Om vi tänker på att det i Bachs och Beethovens land, i Goethes, Hegels, Kants och Marx land, kunde dyka upp en gaphals som tog makten förstår vi bättre fenomenet Erdogans framgångar i Turkiet under 2010-talet.

Så har Erdogan mobiliserat sin huvudsakliga tillgång: turkar både i landet och utanför det, särskilt dem i den europeiska diasporan. Stödet för honom i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Österrike har legat på mellan 60 och 70 procent. I de salvor han har avfyrat mot Europa via det valövervakande OSSE har han hotat med att "vi kan också folkomrösta om Europa" och därmed avsluta Turkiets resa mot ett EU som redan är chockat av brexit och interna konflikter.

Erdogan har också uppmuntrats av Donald Trump som ringde och gratulerade honom och menade att de bägge hade "mycket att göra tillsammans i framtiden".

Den nära framtiden ser bister ut för många i Turkiet och Europa. I dagens läge får demokrater över hela världen försöka behålla tron på den andra hälften av Turkiet och rikta in sig på att stå emot tyranniet och enväldet.

 

Cengiz Candar

Cengiz Candar är journalist och Mellanösternexpert från Turkiet. Han är gästforskare vid Stockholms universitet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!