Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Epik utan liv

Stort projekt. Fortsättningen på Gabriella Håkanssons "Aldermanns arvinge" kommer ut redan nästa år. Foto: Ludvig Thunman

Med sin nya underhållningsroman vill Gabriella Håkansson bryta ny litterär mark. Victor Malm letar förgäves bland kulisserna efter den utlovade berättelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

ROMAN
Gabriella Håkansson
"Aldermanns arvinge"
Albert Bonniers, 812 s.

Något är annorlunda i Gabriella Håkanssons nya roman. Det tar ett tag innan jag ser det, men efter en stund blir det uppenbart. Med böcker som "Operation B" och "Hjärnmänniskan" utmärkte hon sig som en ambitiös författare med stor kontroll över de litterära lekar och frågor som sysselsatt litteraturen från modernismen och framåt. Människans sköra natur, förhållandet mellan språk och verklighet, identitetens konstruktion och upplösning. Men "Aldermanns arvinge" är annorlunda.

Håkansson har nämligen bestämt sig för att skriva underhållning. Episk underhållning. "Aldermanns arvinge" är en historisk roman på över åttahundra sidor, med en andra del planerad till nästa år. Och jag kan inte göra annat än att sympatisera med ambitionen.

Att romaner var roliga att läsa är förstås det som en gång fick folk att läsa dem, hur skamligt ordet underhållning än blivit. "Den unge Werthers lidande" var en bästsäljare, och affärer sålde populära porslinsdockor som föreställde Goethes romanfigurer - ett enkelt exempel.

Boken börjar den 11 november, nådens år 1800. Brytpunkten mellan två sekel. I ryggen ligger franska revolutionen, upplysningen, i filosofen Immanuel Kants ord "människans frigörelse från sin självförvållade omyndighet". En omstörtande tid med andra ord, och formuleringen blir romanens tysta ledmotiv.

Gideon Aldermann är en antikvurmande excentriker, anförare för det frihetslängtande hemliga brödraskapet Dilettanti, som skyr de monoteistiska religionerna och i stället tillber de antika. Omvärlden vill inte veta av dem, deras hedniska och hedonistiska idéer är för radikala. Aldermann vill ändra på detta, och tillbringar de sista åren av sitt liv med att smida sitt grand oeuvre - ett storverk vars existens brödraskapet är säker på men i själva verket inte vet någonting om. Jakten sätter i gång när Gideon dör, och kastar berättelsen från den dolda intelligentians rum i 1800-talets London, till ett Europa sårat av Napoleons framfart.

Att Håkansson vill ge en autentisk bild av 1800-talets rum och människor är tydligt. Världen är omsorgsfullt uppbyggd och de historiska detaljerna minutiöst nedtecknade, alltifrån inredning och klädsel till politiska intriger finns där, utförligt beskrivet. Men Håkansson misslyckas med det allra viktigaste - att ge världen och tiden liv. I stället blir 1800-talets London en stiliserad, kanske till och med exotisk, kuliss. Kanske historiskt pålitlig. Men livlös.

 

Problemet ligger i berättelsens ton, som är präglad av en blick som ser 1800-talet på håll, utan att riktigt vara medveten om att den gör det. Precis som i tv-serien "Mad men" krockar avsikten att ge en autentisk bild av en historisk epok med samtidens föreställningar om epoken, med följden att det egenartade späs ut till schabloner. 1800-talet representeras genom inredningsdetaljer och material. Enkelt uttryckt: det är berättaren som ser världen, inte figurerna som lever i den.

Det här är ett konstnärligt problem som historiska romaner måste ta itu med. Vi måste minnas att historia är historia - tid som inte längre finns - och vår kunskap om det som inte längre finns kommer att förbli hopplöst bristfällig.

Det finns mängder av historiska romaner som hanterar det här problemet, många av dem väl, exempelvis genom att erkänna att den historiska epok man gestaltar alltid bär spår av verkets egen tid. I jämförelse känns "Aldermanns arvinge" plågsamt naiv.

Håkansson är kanske först och främst intresserad av berättelsen och inte av de specifika konstnärliga problem som väcks i den historiska romanen. Gott så, tänker jag, det är helt okej. Om syftet är att underhålla behöver tekniska detaljer inte vara avgörande.

Men tyvärr blir jag aldrig särskilt road.

 

I berättelsens mitt står William Aldermann, Gideons unga son, född rakt in i Dilettantis gåtfulla ränker. Vi följer hans uppfostran och utbildning till en sann renässansmänniska. William är en märklig pojke, som kan tillbringa timmar med att rekonstruera historiska slag, har mängder av nervösa tics och avgudar Napoleon på ett nästan sjukligt sätt. Sakta träder han in i Dilettantis idévärld och blir bekant med antikens arkitektur och filosofi.

Bara det här tar flera hundra sidor för Håkansson att berätta. Tempot är långsamt och Håkansson litar på sin förmåga att gestalta snarare än att ge sig i kast med klumpiga expositioner.

I romanens sista tredjedel börjar jag undra om det inte är så att William själv är sin fars storverk, den kraft som ska komma att revolutionera Storbritannien och Europa. Han beger sig då ut på en bildningsresa i Europa och där ute börjar saker och ting klarna och Williams betydelse anas.

Precis när det känns som att vi ska få se ljuset avslutas dock boken, i en cliffhanger hämtad från tv-dramatikens begärskapande mönster. Trist nog är det första gången i hela romanen som jag faktiskt blir intresserad av vad som ska hända härnäst.

Jag tror att det finns en poäng i att skriva tillgängligt om man vill underhålla en bred publik. Håkansson vill det - men att skriva enkelt är inte detsamma som att skriva på näsan. Eller att skriva simpelt, något hon gör allt för ofta. Framför allt märks det på att prosan är fylld av klichéer: folk skyr grejer som pesten, röster skär som knivar och vreden bubblar i deras kroppar. Allting är dessutom tyngt av en trist övertydlighet, varje detalj har och får en förklaring och den stilistiska briljans Håkansson stundtals visade upp i sina tidigare romaner är borta.

 

Victor Malm

kulturen@expressen.se

 

Victor Malm är ny kritiker på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!