Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ensamma tillsammans i den obegripliga staden

Ensemblen i "Ilya" med Birthe Wingren i centrum.
Foto: Bengt Wanselius.
Birthe Wingren som Ilya.
Foto: Bengt Wanselius.
Birthe Wingren i "Ilya".
Foto: Bengt Wanselius.

I Lars Rudolfssons text och Frida Hyvönens melodier möts storstadens ensamma.

Dan Hallemar ser den infallsrika musikteatern "Ilya" på Stockholms stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Främlingen och den ensamma människan blev den moderna storstadens mest skrämmande och lockande karaktärer.

Lars Rudolfssons pjäs Ilya är en komposition av dessa ensamma människor och främlingar. Mary Bobigno/Ilya, Birthe Wingren, går mellan polisstationer och letar efter sin dotter som de sociala myndigheterna tagit ifrån henne. En mardrömslik gränslöshet möter den auktoritära stadens ordning. ”Vad heter du? När är du född?”. ”Varför är mitt namn så viktigt?” Allt faller samman framför en exakt scenografi i stadens små slutna rum av Robin Wagner och David Peterson. 


LÄS MER – Gunilla Brodrej ser musikalen "Fun home" på Stockholms stadsteater

Jag tänker på Paul Tomas Andersons film "Magnolia" där människor sträcker sig efter varandra och efter mening. Där allt är monologer som letar efter samtal. Det är som gjort för ensemblespel med många fina biroller. Storyn sjunker undan till förmån för karaktärerna – inte sällan komiska – tablåerna och inte minst: musiken.

Frida Hyvönens magiska melodier

Frida Hyvönens melodier för cello, piano och blås är rakt igenom magiska. Birthe Wingren sjunger de flesta av dem och allt stannar. Hela scenrummet sugs ihop till en enda punkt av ömhet, förtvivlan och sorg. I en av pjäsens bästa scener sjunger hon en duett med sin dotter, spelad av Ksenia Timoshenko, trots att de är i två rum långt från varandra. Musiken färdas över staden.

Och här är pjäsens drabbande kärna, det som den verkligen lyckas gestalta

Och här är pjäsens drabbande kärna, det som den verkligen lyckas gestalta: Ensamheten i den obegripliga staden, alla stora avstånd, men också känslan när avståndet upphör.

Är stadens alla ensamma en dystopi eller något vackert? Är främlingen vän eller fiende? Hos Rudolfsson blir de varandras förutsättning. Det är främlingarna, inte poliserna, som för mamman och dottern samman. Det är inte försäkringsbolagen som är stadens skyddsnät, det är alla vi ensamma främmande människor som fortsätter sjunga våra melodier för oss själva och för varandra tvärs över staden.


TEATER

Ilya

Av Lars Rudolfsson 

Regi Lars Rudolfsson

Musik Frida Hyvönen

Stockholms stadsteater

Speltid 2.55 t.


Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida. Läs hans texter här.