Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ensamkommande är inga bortskämda ungdomar

Fatemeh Khavari Foto: Göran Segeholm/Norstedts
Martina Montelius Foto: FOAD BAGHLANIAN / FOAD BAGHLANIAN
Från de ensamkommandes sittdemonstration på medborgarplatsen i Stockholm. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Fatemeh Khavari har fått stor uppmärksamhet som talesperson för gruppen Ung i Sverige.

Martina Montelius läser hennes bok och undrar varför normala spärrar inte gäller i debatten om ensamkommande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | BIOGRAFI. En grupp människor som alltid debatterats flitigt är gruppen ungdomar. Det är alltid något knas med dem. På min tid lyssnade de på farlig musik, såg videovåld och sniffade. Sedan var ungdomen bortskämd - något den på många håll i debatten är även i dag. 

De unga förstår inte att de måste plugga även om det är tråkigt, och lägga undan mobiltelefonen på lektionstid. De unga vill bara bli Youtube-kändisar och slippa anstränga sig. Men det senaste, och hetast debatterade, fenomenet är de ensamkommande unga, företrädesvis från Afghanistan. 

De unga som under sommaren och hösten 2017 demonstrerade dygnet runt på Mynttorget, Medborgarplatsen och Norra Bantorget i Stockholm. Diskussionerna kring dessa unga har förändrat min bild av Sverige. 

På något sätt - kanske för att min bortskämdhet sitter i sedan jag var ung - hade jag nog undermedvetet föreställt mig att just mycket unga människor, oavsett om de i juridisk mening var barn eller inte, skulle behandlas mildare i den rasande invandringsdebatten än de vuxna. Att det fanns någon sorts mental spärr mot att resonera hur brutalt som helst kring dem. Icke. 

Folkgruppen hazarer

På många håll i debatten, inte minst, naturligtvis, i så kallade alternativmedier, pågår intensiv opinionsbildning till de ensamkommandes nackdel. Det är viktigt att röntga dem ordentligt, så att de inte snikar sig in i Sverige olovandes. De har säkert inga asylskäl, även om de är hazarer (en folkgrupp i Afghanistan som regelbundet utsätts för dödliga attacker). De är bara ekonomiska migranter som borde stanna hemma och bygga upp sitt land (även om de aldrig varit där). 

Man kan utsträcka tanken till att omfatta de marockanska gatubarn som debatterades flitigt under förra året. De barn som sov i lekparker, höga på knark. Föreställ er att det rörde sig om svenskfödda barn. De sociala insatserna, det empatiska engagemanget, skulle sannolikt ha utgått från idén om att barnet har en särställning i samhället. Att ett barn alltid är skyddsvärt. Men de marockanska barnen var ett hot som svenska vuxna skulle skyddas mot – trots att de i vissa fall var under 15 år. 

Fatemeh Khavaris nyutkomna bok “Jag stannar till slutet” handlar just om de ensamkommandes demonstrationer 2017, men också om Khavaris väg till Sverige, och till positionen som sammankallande kraft för demonstrationerna.

Rikskände Fathime Khavari

Som många andra hazarer är Khavari uppvuxen i Iran. Hon var 15 år första gången hon beträdde afghansk mark, och då bara på genomresa, på väg till Sverige och ett nytt liv. Hennes historia, berättad för Annie Hellquist, framstår som på samma gång halsbrytande och märkligt vanlig. Hennes reaktion på miljöerna i Afghanistan liknar vilken storögd 15-årings som helst. 

Chocken över det återkommande, dödliga våldet, och sedan den tillvänjning, om än inte avtrubbning, som är en allmänmänsklig skyddsmekanism. Väl i Sverige bestämmer hon sig gradvis för att engagera sig i de unga som riskerar att sändas till Afghanistan. I dag, 18 år ung, är hon rikskänd, belönad med Martin Luther King-priset - men också gravt bespottad och förtalad. 

Bland annat florerar rykten om att hon egentligen är två bröder, utklädda till en flicka. Och under demonstrationerna fick hon motta hot och påtryckningar från andra hazarer, som ville att hon endast skulle kämpa för deras folkgrupp. Men Khavari vidhöll att kampen gällde alla ensamkommande unga. 

 

LÄS MER - Svante Weyler: Det har blivit vår skyldighet att ta hand om grabben 

Samhällsekonomiskt problem

Den här boken är på en nivå en spännande berättelse för Khavari-fans. Men den är också upplysande för den som vill sätta sig in i de ensamkommandes verklighet. Debatten är svår att föra utan tillräcklig information om, och direkt från, de människor vilkas liv den håller i sina händer.  

Ur det perspektivet är Khavaris osentimentala och informativa bok mycket mer än en partsinlaga. Den får begreppet “ensamkommande” att bli en beskrivning av något mer komplext och tankekrävande än ännu ett samhällsekonomiskt problem. Och inte minst är den en omstörtande motbild till idén om “bortskämda ungdomar”.

 

Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida, dramatiker och författare. Hennes senaste bok är "Ibland är man lessen ibland är man glad"

 

BIOGRAFI

Fatemeh Khavari, 

berättat för Annie Hellquist

Jag stannar till slutet

Norstedts, 170 s. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!