Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ensamhet åt skogen

Naturtrogen. Sandgren vittnar om tonåren.Foto: Galago

Linda Skugge om en gripande uppväxtskildring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

seriebok

Hilda-Maria Sandgren

Det som händer i skogen

Galago, 180 s.

I Anna Höglunds "Om detta talar man endast med kaniner" minns tonårskaninen inte om hon var lycklig eller inte som liten. Hur vet man hur det borde ha varit? När hon är med andra känner hon sig förklädd till någon annan, någon som bara liknar henne. Ett perfekt skildrande av tonårens kärna. Man kan lika gärna vara en banan. Eller varför inte en kanin.

I Hilda-Maria Sandgrens vackert blyertstecknade debut "Det som händer i skogen" finns inte det där traumat som dominerat de senaste årens serieböcker. Här finns en normal glad mamma som shejkar loss i köket med de båda döttrarna till en låt som är go. När maten bränner vid fixar hon bara något annat. Föräldrarna finns där och bryr sig.

Hilda-Maria Sandgrens stil är naivistisk och naturtrogen. Precis som tonårstjejer tecknar, uttråkade på lektionerna.

 

Katten får en kram av en älskad tonårsmatte. Om natten dödar katten en mus. Kossor står på rad och käkar. En liten igelkott kurar ihop sig till en boll. En domherre burrar upp sig. Vårens första snödroppar kämpar sig upp. Djupt älskade hästars mular blir smekta. Katten blir överkörd och pickad på av en kråka.

Boken känns som ett vittnesmål. Så här är det. Naturen och de kära djuren är vittnen till människorna som stretar sig fram. Trötta oroliga föräldrar. Nyblivna tonåringars strävan efter att bli vuxna så fort som möjligt. Strävan efter supafest. Hur fixar man sprit? Hur nyktrar man till? Strävan efter att förlora oskulden. ("Som om nån stog med en stor, jävla slägga och försökte dundra in en lyktstolpe mellan benen på mig, typ.")

 

Hur gör man när den första killen på morgonen sedan ska smyga ut till moppen? Vad säger man till föräldrarna på frågan var fick ni spriten ifrån? Jag vet inte, blir nog bäst. Vad säger man till killarna som tafsar? Vad gör man när ens älskade katt dör? Detta är livet och det måste bara genomlevas och det är som om djuren i skogen som hela tiden ser på tycker att det är så futtigt. Det är som att själva livet är traumat.

Ni som bor i Småland och ser 13-åriga Aida på bussen som det står Norrköping på, den som går genom den mörka fuktiga skogen, gå fram till henne och säg att ja, det är värt det. Livet är värt allt det där kalla fuktiga gnetet.

Berätta att snart blir allt bättre, snart är hon inte en kanin längre.