Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Engström: Jag tänker inte be Twitter om lov

<p>Mikael Skillt och Thomas Engström.</p>
Mikael Skillt.
Thomas Engström.
Foto: Mathias Blom

Som författare och journalist måste man kunna kunna träffa människor med obehaglig bakgrund.

Thomas Engström försvarar sitt möte med avhoppade nazisten Mikael Skillt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är lördag kväll i Kiev och jag äter hamburgare med en avhoppad känd nazist. Mikael Skillt är från Sundsvall. Han ser ut som en hockeyspelare: blond, vältränad, inte vidare lång, timid i gesterna.

För snart två år sedan kom han till Ukraina och anslöt sig till Azov-bataljonen, som sedan dess slagits mot ryssar och proryska separatister i provinserna i öst. Skillt ville kämpa för ett "vitt Europa". Grupperingen, som liksom Aidar-bataljonen rymmer fanatiska nationalister och rena nazister, har anklagats för krigsförbrytelser. Skillt förnekar sådana brott.

Jag har gjort research bland Skillts forna meningsfränder tidigare, då i USA. Min första tanke inför mötet blir alltså: tänk om han har kontakter med dem? Är det dags att bli knivmördad i en gränd i Kiev?

Han berättar gärna om sina erfarenheter. Hur är ryssarna i fält? Inte bra: de dricker. Den reguljära ukrainska armén? Bättre nu, fast generalerna är fortfarande usla.

Hur läggs minorna ut? Hur är fältprovianten? Vad är kemiskt te?

Skillt är lätt att tycka om, vare sig man vill eller inte. Han är en våldsverkare som sökt sin mission, och hittat den sent. Men att tidvis slåss sida vid sida med judar, muslimer och andra minoriteter tycks ha förändrat honom från grunden.

Röstar på Kristdemokraterna

Eller så spelar han bara väldigt bra. Han verkar vilja bli rumsren i offentligheten. Just nu är han rådgivare åt ett nytt politiskt parti i Ukraina. Och i nästa svenska val? Kristdemokraterna, säger han.

Min research är påbörjad, och jag har knutit en viktig kontakt i ett land där Skillt av en del uppfattas som en hjälte. Men sedan tar verkligheten slut. Twitter tar vid.

Efter utbyten av artighetsfraser mellan mig och Skillt – jag tackar för en fantastisk dag i Kiev – drar drevet i gång. Jag anklagas för att frottera mig med nazister. Hat och hot följer.

”Fint och mysigt att borgerliga kulturskribenter kan ha det trevligt med paramilitära nazister när de är ute o reser”, skriver riksdagsledamoten Ali Esbati (V).

Det är inte så att Esbati frågar mig något; han bara häver ur sig det. Nej, jag tycker jag inte att det är ”mysigt” att träffa en människa jag fortfarande inte vet om jag bör vara rädd för. Jag gör detta för mina böckers skull.

Som författare och journalist betackar jag mig för att få mina arbetsmetoder och min informationsfrihet ifrågasatt av en lagstiftare. Jag tänker fortsätta att träffa människor med extremt obehaglig bakgrund på mina resor. Det enda jag inte tänker göra är att be Twitter eller riksdagen om lov.

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.