Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En verbal kängspark

Rikard Wolff är given i rollen som Karl Gerhard. Foto: Carl Bengtsson

Hanna Höglund ser en vältajmad pjäs om Karl Gerhard.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

Karl Gerhard - en fantasi om en revykung

Av Irena Kraus

Regi Johanna Garpe

Medverkande Rikard Wolff, Cecilia Frode m. fl.

Stockholms stadsteater

Speltid 2.50 t.

Det är klockren tajming av Stockholms stadsteater att just nu berätta historien om Karl Gerhard och hans verbala 40-talskängspark mot nazismen.

Irena Kraus ibland löst, ibland tätt verklighetsbaserade pjäs utspelar sig under 20 år, kryddas med kända namn som Zarah Leander och Moa Martinson och börjar 1940 när revykungen repeterar den föreställning där numret "Den ökända hästen från Troja" drar statsmaktens ögon till sig. Man vill förbjuda honom att framföra den, för diplomatins skull.

Men Karl Gerhard vägrar lyda.

Karl Gerhard i den här pjäsen är en hjälte. Och en hopplös diva.

Rikard Wolff är given i rollen, det han saknar i röst- och porträttlikhet tar han igen i star quality och tydlig textning.

Och han talar direkt till Sverige 2014, samma vecka som en folkvald Sverigedemokrat ertappats på bild med hakkors på armen just efter att Svenskarnas parti tagit sin valturné till Stockholm, ett par kvarter från Klarascenen.

 

Det är synd bara att pjäsen släpper taget om antinazistvinkeln efter paus. Första akten har sin egen dramatiska kurvatur som toppas med "Den ökända hästen från Troja", och efter det tappar man styrfarten.

Det blir mer av det personcentrerade "lidande manlig konstnär blir sjukare och sjukare men hans nära älskar honom ändå". Mindre intressant, mindre unikt.

Men jag tycker mycket om hur både Kraus och regissör Johanna Garpe varken släpper barnets blick - Karl Gerhards adopterade dotter Fatima som här kallas Matilda - eller den undanskuffade livskamraten Göthes. Det hade varit så lätt att som regissör och författare charmas av Karl Gerhards karisma så att man slutade ifrågasätta honom och hans stjärnego.

Men faktum är att det är Per Sandberg som gör Göthe till föreställningens ömsinta, klappande, vidöppna hjärta.

Och Garpe drar en rak linje mellan sin Peter Grimes på Kungliga operan 2013 och årets Karl Gerhard: två udda män i utkanten av ett svenskt, förtryckande folkhemssamhälle som likt få andra lyckas visa på sprickorna i den smutsbruna fasaden.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!