Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”En stor stund i en ung mans liv”

Redaktionen 1980-tal. Runt det runda bordet finns Per T Ohlsson, John F Monhardt, Per Gunnar Holmgren och Anna Carin Leufstedt.
Foto: Drago Prvulovic / Sydsvenskan
PJ Anders Linder.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT / TT NYHETSBYRÅN

Tidningen Lundagård som varit en viktig publicistisk och kulturell plantskola har fyllt 100 år och firas med en jubileumsbok.

PJ Anders Linder läser en antologi som är stor i alla avseenden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur ser man till att ett studentblad hamnar på den stora dagstidningens löpsedel? Ja, inte trycker man en kritisk artikel. Tvärtom tar man bort en.

I jubileumsboken ”Men Lundagård lever. Sveriges äldsta studenttidning 1920 – 2020” (Helium Press, 2021) berättar dåvarande redaktionssekreteraren Leif H Sjöström historien som ledde fram till Sydsvenska Dagbladets braskande fråga: ”Vem stympar studentpress?”. På hösten 1964 hade ansvarige utgivaren tvingat redaktionen att handgripligen riva ut ett blad ur vart och ett av mer än 10 000 redan tryckta tidningsexemplar.

Foto: Helium Press

Vad var det fråga om? Det ville ansvarige utgivaren aldrig berätta. Logiken var glasklar: att säga vad som varit olämpligt att sprida vore ju just att ge det olämpliga spridning. Men sanningen var, enligt Sjöström, att det utrivna inte var något vidare olämpligt. Redaktör och ansvarig utgivare hade helt enkelt konspirerat och iscensatt skandalen för att väcka den uppmärksamhet som de tyckte att Lundagård så väl förtjänade. Artikeln i fråga ska ha varit en lätt sarkastisk krogrecension – restauranglokalen beskrevs som ”en blandning av Valhall och Inferno” – som publicerades några nummer senare och gjorde föga väsen av sig.

”Men Lundagård lever” är stor i alla avseenden. Formatet är stort, nästan A4, och på de 367 sidorna samsas ett rikt bildmaterial med cirka 80 texter av ett stort antal före detta medarbetare. Till och med bokens redaktion är stor med elva medlemmar och, om jag rätt förstår saken, Anna Alsmark (redaktör 1989-1991) som primus inter pares. Man måste nog ha ett visst specialintresse för att läsa rakt igenom från första sidan till sista, men som källa för botaniserande och nedslag i historia och tematik erbjuds nöjsam läsning även för alla dem som inte tillhör de närmast sörjande.

Här Lundagårds redaktion under 1950-talet med Cilla Ingvar i mitten.
Foto: Lundagård / AF:s arkiv
AF-borgen i Lund där Lundagårds redaktion ligger i tornet. Bild från 1929.
Foto: Per Bagge

Här finns bra redogörelser för nyckelfaser i tidningens historia: 1920-talets så kallade guldålder då redaktörerna hette sådant som Gunnar Aspelin, Ivar Harrie och Hjalmar Gullberg, de svåra åren under kriget, förskjutningen från kultur- till nyhetstidning. Men de största glädjeämnena finner jag i det lilla: bland alla detaljer, repliker och anekdoter som den om det stora censuringreppet 1964. Här finns de unga studenternas allvar men alltid med det goda humöret och glimten i ögat som sällskap. Som Aftonbladets Gunnar Fredriksson citeras: ”Det här lundensiska. Att man ska vara så skeptisk och självironisk. Motsatsen var ju Tingsten, han var så … ilsken.”

Jag noterar att det inte bara var pappers- och tobakshandlare utan också vedförsäljare som stod för guldålderns annonsering – det var kallt på studentrummen – och jag läser med förtjusning i en dåtida granskning av Per Gahrtons (redaktör 1968-1969) enligt sina kritiker alltför politiserade tidning att redaktionen ”inte hundraprocentigt hävdat extremistiska ståndpunkter”.

Lundagård

Lundagård är Sveriges äldsta studenttidning som grundades 1920, i dag utgiven av Lunds universitets studentkårer. Den når studenterna vid Lunds universitet. Lundagård har fungerat som en plantskola för blivande journalister, politiker, författare och publicister. Bland redaktörerna märks bl a Gunnar Aspelin, Hjalmar Gullberg, Ivar Harrie, Torgny T:son Segerstedt, Gunnar Fredriksson, Hasse Alfredson, Per Gahrton, Per Lysander, Per T Ohlsson, PM Nilsson, Karin Olsson, Rakel Chukri, Patrik Kronqvist och Ida Ölmedal.
Tidningens symbol och maskot är sedan mitten av 1920-talet den så kallade Quatten.

Till pjäsen hör att jag själv gjort en kort sejour som redaktionsmedlem och jag misslyckas förstås med att helt värja mig mot nostalgin. ”Jag har aldrig varit så stolt över att se mitt namn i tryck”, skriver Jens Liljestrand (redaktionsmedlem 1994-1997) i sitt introducerande bidrag och jag kan bara nicka igenkännande. Någon gång på våren 1985 strosade jag omkring på Akademibokhandeln i AF-borgen när en man kom fram till disken med en Lundagårdssida i handen och jag hörde honom fråga efter den bok som omskrevs. Artikeln var min anmälan av Paul Johnsons ”A history of the modern world” och det var en stor stund i en ung mans liv.

Omslag 4/2004. Lundagårds omslagsbild till nummer 4/2004 var en hommage till Sture Johannessons affisch ”Haschflickan”. Illustrationen skapades av Emma Svensson, Gustav Ohlsson och Björn Wallin.
Foto: Lundagård / Helium Press
Omslag 1/1968. Ola Billgren och Sture Johannesson gjorde omslagsbilden. Missbruk av droger av olika slag börjar uppmärksammas och man inleder i detta nummer en artikelserie som ska "få till stånd dels information i frågan, dels en allsidig debatt fri från moraliserande inslag”.
Foto: Lundagård / Helium Press
Omslag 1/1990. Teckning av Peter Jando.
Foto: Lundagård / Helium Press
Omslag 4/2020.
Foto: Lundagård / Helium Press
Lundagårds redaktion karikerad i dubbelnumret 7–8/1922. Jubileumsboksredaktionen tror sig ha identifierat en del av de karikerade. Från vänster: Einar Hellners, Ragnar Bergendal, Theodor Elmros, okänd, Ivar Harrie, Hans Küntzel, Erik Löwegren, Sigfrid Lindström, Gunnar Aspelin, okänd. På väggen Sune Genell och Ossian Lindskoug. På knä Ingvar Andersson och längst till höger tecknaren själv, Oscar Antonsson.
Foto: Lundagård / Helium Press
Serie från 2003 av Ainur Elmgren.
Foto: Lundagård / Helium Press

På 1970- och 1980-talen fanns fortfarande ett intresse för studentlivet även i riksmedier, noterar Filip Dalman (biträdande redaktör 2016-2017). Spex och studentaftnar kunde bli föremål för bevakning. Men i takt med den stora högskoleutbyggnaden förlorade tillvaron sin särprägel och tjuskraft och uppmärksamheten försvann. I antologin ”Beredd till bådadera – Lunds universitet och omvärlden” (Lunds universitet, 2017) håller idéhistorikern Svante Nordin till och med griftetal över ”den autonoma akademiska kulturen”. Expansion, externfinansiering och managementtänkande har skapat en ny sorts student, som tänker i termer av ”skola” och ”elev” i stället för klassisk student, och det kollegiala styret har försvagats. Att så alldeles dödförklara akademiens traditioner och kultur tycks mig vara att gå händelserna ena aning i förväg, men det är inte tu tal om att massuniversitetet, byråkratiseringen och strömlinjeformningen har fått verksamheten att ändra karaktär och urholkat autonomin.

Universiteten må ha blivit mindre exklusiva och exotiska men i gengäld har sektorn vuxit våldsamt i omfång.

Spex och studentaftnar ska nog klara sig även utan riksmedialt intresse. Däremot är det ytterst besynnerligt att högskolevärlden som helhet ägnas så litet uppmärksamhet och diskuteras i så liten grad utanför högskolan själv. Universiteten må ha blivit mindre exklusiva och exotiska men i gengäld har sektorn vuxit våldsamt i omfång. Högre utbildning och forskning har blivit kelgrisar för snart sagt alla politiker och organiserade intressen och det tas väldiga resurser i anspråk. I storleksordningen 400 000 personer är för närvarande inskrivna som studenter och med 95 miljarder i årlig budget är forskning och utbildning statens största egenregiverksamhet, klart mer kostnadskrävande än både rättsväsende och försvar.

Håller all denna utbildning måttet? All denna forskning? Prioriteras det på ett rimligt sätt mellan lärosäten och fakulteter, mellan bredd och elit? Visst händer det att frågorna tas upp även i den allmänna debatten, men i förhållande till sina resurser och till den betydelse man tillmäts måste högskolevärlden vara vår allra mest underdiskuterade miljö. Då och då får man ta del av deprimerande rapporter om lärare som blivit åthutade eller värre för bristande lojalitet mot de nya värdegrunderna, då och då rapporteras att ännu en högskola ska befordras till universitet, men den samlade, kontinuerliga granskningen är alldeles för svag.

Lundagård och andra tappra studenttidningar kan förstås inte kompensera för dessa brister, men de drar sina strån till stacken och det är värdefullt så. Allra helst när de gör det med lagom allvar och i fast övertygelse om att studenter ska både lära och leka för livet.


Av PJ Anders Linder

PJ Anders Linder är chefredaktör och vd på Axess. Då ett flertal medverkande i antologin är knutna till Expressen gästrecenseras den.

LÄS JENS LILJESTRANDS BIDRAG I ANTOLOGIN: ”Mitt yrkesliv blev aldrig bättre” 

JUBILEUMSBOK

Men Lundagård lever

Redaktör Anna Alsmark m fl

Texter av: Björn af Kleen, Jonas Ellerström, Kalle Lind, Per Svensson, Gunnar Wetterberg, PM Nilsson, Karin Olsson, Patrik Lundberg, Rakel Chukri m fl

Helium Press, 367 s


”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta”, säger Horace Engdahl.