Hölderlin, den mest mytomspunne av de tyska romantikerna, trodde på poesin och det gudomliga. Huruvida det var en kristen eller hednisk gudomlighet förblev en aning oklart. Men vägen dit gick i alla fall genom dikten. Kunde bara en poet röja vägen, så skulle människorna kunna följa den till gudarna, och gudarna kunna följa den tillbaka ut i livet. Enkelt, inte sant?
Inte så enkelt. I synnerhet inte för en försagd och ofta förtvivlad ung man som fötts mycket långt från sitt älskade antika Grekland. Närmare bestämt i det sena sjuttonhundratalets Schwaben, där få förstod sig på honom.
Hans ungdomsidol Friedrich Schiller hade besjungit de grekiska gudarnas försvinnande: de hade utträtt ur livet för att i stället få evig hemvist i konsten. Men för Hölderlin var detta inte nog. Antiken var för honom mer än vacker vers och släta statyer, och de gamla grekernas direktkontakt med det heliga ville han återupprätta på tysk grund.
De "fosterländska sånger" han skrev i artonhundratalets början, på tröskeln till sinnesjukdom, utgör därvidlag i mångas ögon det mest lyckade av hans misslyckanden.
I dessa visionära oden lämnar Hölderlin den konventionella metriken bakom sig. Ja, det är knappt att han ens känner sig bunden av grammatiken. Och sökandet efter antiken pekar därmed rakt framåt mot modernismen.
Inspirerade av Pindaros vindlande grekiska satsbyggen, rinner dikterna som vattendrag nedför papperet - än raskt porlande, än eftertänksamt utflytande. Substantiverade adjektiv guppar som barkbåtar på väg mot avlägsna verbvågor.
Och som alla bäckar drömmer dessa texter om att vara floder: deras hjältar heter bland annat Rhen, Donau och Neckar. Den sistnämnda flöt förbi det berömda tornrummet i Thübingen, där Hölderlin efter en period på sinnessjukhus tillbringade sina sista decennier.
Själv fick poeten gå till fots på sin enda längre resa genom Europa, men hans geografiska poesi zoomar ut och virvlar i väg med Google Earth-hastighet:
...Snabbare än väntat // Och längre bort än jag någonsin // Tänkt bege mig. Då jag gick // I skymningen mörknade hemtraktens // Lummiga skog // Och längtande bäckar; // Jag kände inte längre igen landskapen; // Men snart, i frisk glans // Hemlighetsfullt // I gyllene rök, // Hastigt framvuxet // Med solens steg, // Med tusen doftande klippkrön, // Slog Asien ut inför mig...
Inte förrän hundra år efter Hölderlins egen tid möttes de "fosterländska sångerna" av riktig entusiasm. De var i behov av uttolkare: uttolkare som i sin tur var i behov av dem. Under det tidiga nittonhundratalet blev de en dunkel spegel för både poeter (Stefan George) och filosofer (Martin Heidegger) att se sig själva i. Detta var delvis ett dåligt germanskt sällskap att hamna i, men när dikterna väl var räddade ur glömskan överlevde de även det.
Och fyllde en funktion också för det sena nittonhundratalets texttolkare. Sedan sin tid i redaktionen för tidskriften KRIS - där Hölderlin var en fixpunkt - har Aris Fioretos flera gånger publicerat översättningar, efterhand omarbetade och utökade. Den nya, kärleksfullt presenterade utgåvan är den avgjort bästa hittills. (Om än för den sakens skull inte helt invändningsfri, men det är kanske ingen Hölderlin-översättning.)
De färdiga dikterna har också kompletterats med några prosatexter och ett rikt urval fragment från samma tid. Inför de sistnämnda måste jag erkänna att jag, hur jag än försöker, inte riktigt lyckas känna den nödvändiga heliga vördnaden: den som skulle kunna motivera att härskaror av filologer och litteraturvetare slagits om varje kommatecken som småfåglar om smulor på ett övergivet cafébord. Friedrich Schlegel hade krävt "skön förvirring" av den romantiska poesin. Hölderlin uppfyller det bara alltför väl.
Det bekymrar mig också en aning om ett alltför stort fokus på det ofulländade och fragmentariska får oss att glömma allt det formsäkra och fulländade som Hölderlin också hann med att skriva. Flera av hans bästa dikter förblir svåra att hitta på svenska.
Men vilken del av författarskapet man helst vill uppmärksamma må vara en smaksak. Fioretos urval fokuserar på den brytpunkt där Hölderlins anspråk är som störst, samtidigt som hans rörande medvetenhet om sin otillräcklighet också är det. För den som söker spår av det heligas "stilla lysande kraft" finns det värre ställen att börja leta än detta.