En som bara var
är inte längre

Jeff Hanneman 1964-2013.
Foto: Victoria Morse

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nyheten om Slayers gitarrist Jeff Hannemans bortgång spred sig snabbt bland fans. Gillar man Slayer, gillar man nämligen Slayer väldigt mycket.

Hanneman, som dog av leversvikt, hade inte spelat med bandet sedan han för två år sedan blev biten av en spindel och drabbades av en allvarlig infektion. Vi var nog ganska många som hann se honom på antingen Sweden Rock eller Sonisphere under 2010 och som såg fram emot att bandet skulle komma till Gröna Lund i Stockholm senare i sommar.

Tillsammans med Kerry King bildade Hanneman Slayer 1981. Karriären kantades av flera kontroverser. Föräldrar till en mördad tonåring stämde bandet eftersom man hävdade att mördarna var inspirerade av Slayers musik. Texten till låten "Angel of death" har anklagats för nazism, och en stor del av beundrarbreven har kommit från amerikanska soldater i utlandstjänst.


Samtidigt är det just det råa och äkta, i någon mening rena, som skiljer Slayers musik från så mycket annat. Det är en värld så fjärran svenska kulturdebatter - om hur vit, rik och medelålders Håkan Hellström har blivit - som man överhuvudtaget kan komma.

Slayer bara är. Musiken lever vidare och når ständigt nya generationer. Som en bekant skrev på nätet i går: Ingen borde behöva ta sig igenom tonårens emotionella berg- och dalbana utan deras mangel i hörlurarna.

Sakine Madon är politisk redaktör på Norran