Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En självupptagen mix av banalitet och genialitet

Lars Noréns nya "Fragment" har anlänt. Foto: Bobo Ericzen.

I "Fragment II" av Lars Norén är allting fasligt tungt och sorgligt.

Nina Lekander lägger sig så småningom till rätta i författarens glittrande mörker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | PROSA/LYRIK. Vilken retsticka till dysterkvist denna Lars Norén … som ska ha förbjudit förlaget att skicka pdf. Varpå det postas hela två tjockpapprade volymer à ett kilo vardera i två olika försändelser som jag köar 30 minuter vardera för att få ut från postkontoret. Och som vanligt: ingen paginering, så jag måste peppra boken med post it-lappar med för mig väsensfrämmande miniskrift här och där och titt som tätt.

Falskt opretentiös titel

Om böckerna hade anlänt samtidigt hade jag åtminstone kunnat riva ut särskilt tänkvärda sidor. Kastat banaliteterna i papperskorgen och månne ramat in mycket annat. Månne sluppit reta mig på den falskt opretentiösa brasklapp till titel som "Fragment" utgör, sönderbruten av Nina Ulmaja med snyggt typsnitt i relief.

 

LÄS MER – Bästa citaten i Lars Noréns nya dagbok

 

Ni förstår. Denna bok vilken börjar så antimuntert med "Vi, de oföddas tårar" och slutar (tja, "slutar") med "Den första dagen är den sista" är en manisk, självupptagen och generös mix av banalitet, genialitet, dödlighet och skrämselhicka. Med rätt få instick av Noréns när honom så behagar spetsiga humor.

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök läser Lars Noréns "Fragment" nummer ett

 

"Avgrunden är den högsta utsiktspunkten" (utan efterföljande punkt, dylika finns inte här heller så klart) är det som kraftigast har följt med mig från "Fragment" nummer ett från 2015. Noréns fallenhet för kiasmer, oxymoroner och paradoxer är vida bekant. Här kan det heta: "Snart reser vi, vi måste bara komma hem först" eller "Jag söker det som gör mig blind när jag ser det".

Manliga följeslagare

En av många filosofiska och litterära följeslagare, de flesta manliga, är Nietzsche. Jag kan inte säga att jag förstår fraser som "Nietzsche och Beckett är överens om att kroppen vid vägens slut är medvetandets enda föda", men det får mig att längta efter Barbro Lindgrens Nietzsche, hennes "lilla sötnos, det är han som skrivit att även en ihålig nöt vill bli knäckt". För allt är ju så fasligt tungt och sorgligt: Förintelsen, Celan, Cioran, Weil, Arendt, Heidegger, apokalypsen och avgrunderna, döden, Alan Kurdi, Gud … som enligt Norén knappast finns, men som gott kan tämjas och tänjas poetiskt.

Friedrich Nietzsche. Foto: OKÄND

Småningom glömmer jag de nötter som först verkade triviala eller ihåliga, som jämförelsen mellan "grekiska farmödrar som kysser sina blanknötta ikoner och de ryska gummor som sträcker sig upp för att kyssa Josef Stalins ansikte". Eller malliga generaliseringar typ "Granska de goda, penetrera deras innerliga likgiltighet". Och lägger mig lugnt tillrätta i det glittrande mörker och den "sorgens glädje" som författaren bäddar med. Tror mig anamma en zenbuddhistisk närvaro/frånvaro-attityd, skrockar nöjt åt diverse "koaner" i "den släckta lampans sken" (Zymborska, som Norén ibland kan likna, även om han numera hamrar sig långt från hennes finsnickeri.

Lars Norén i trädgården. Foto: Nelly Bonner.

Ett fragment kan vara en del av en helhet, en pars pro toto som speglar eller representerar helheten – eller inte alls. Helheten är redan sönderslagen, förlorad eller obefintlig. Förmodligen både söker och skyr denna upplaga av Norén ett sammanbindande kitt. Men läsaren anar det ändå när en far, en mor, den yngsta dottern eller trädgårdens gotländska kalkstensmur blixtrar förbi.

Varför har ingen avrått en av våra främsta författare från följande snömos

Emellertid skulle jag gärna stryka droppandet av en förmodad politisk konsistens. Vad är exempelvis "den borgerliga narcissismen"? Och varför har ingen avrått en av våra främsta författare från följande snömos:

"Den totalitära människans politik är både ett uttryck för och en reaktion på de värderingar som dör i liberalismens sjukdom – som består i ett val mellan tyranni och fattigdom".

Smocka mot fascism och religion

Plus, direkt efter några vackra vändningar om språk som inte är vägen hem, men "kanske vägen till en väg", en onyanserad smocka mot fascism och religion, något för dem som inte nöjer sig med kärlek, demokrati och gemenskap utan även åtrår "strid, död och seger". Sedan kan man undra vad för slags socialism jaget bekänner sig till, han som tycks ursäkta sin rikedom och konsumtion med "rättigheten att få betala skatt" och inte tar betalt för sitt arbete – utan "för att få leva i en demokrati".

Nå. Gnälla går ju … men naturligtvis finns här massor av minnesvärt, utsagor att korsstygnsbrodera på bonader. "Jag kan sluta nu, för det finns inget slut". Fortsättning följer förhoppningsvis.

 

 

LYRIK/PROSA

LARS NORÉN

Fragment II

Albert Bonniers, knappt 500 s. Fyra cm.

 

Nina Lekander är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS FLER TEXTER AV NINA LEKANDER HÄR 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!