Den tidigare Almaprisvinnaren Kitty Crowthers senaste bok "Mamma Medusa" är en berättelse om utanförskapets och föräldraskapets dilemman. Måste vi verkligen släppa taget, anpassa oss och bli del av samhällsnormen?
Crowthers Medusa introduceras en stormig fullmånenatt. Täckt från topp till tå av hår påminner hon närmast om Kusin Itt i tv-serien "Familjen Addams".
Skräckassociationerna förstärker ytterligare bilden av en normbrytare, en särling vars hårkaskader bildar effektfulla murar mot omvärlden.
Ömsint monster
De långa blonda hårstrån som sedan väller ut över boksidorna för tankarna till såväl havsmanetens känslotrådar som till vidundrets mytomspunna ormhårtestar. Här blir Medusa lika delar ömsint känslighet som mammamonster. Men, liksom i tidigare böcker där hon tagit sig an allt från Gud och Döden till Ingenting, skildrar Crowther här en mytologisk figur i syfte att göra henne mänsklig.
Iris, barnet som föds den där natten, kommer nämligen att förändra allt. Precis som barn så ofta gör. I skydd av sin mammas omfångsrika hårman upptäcker hon världen vid havsbandet, hos Crowther är det ett unikt, detaljrikt bilduniversum där olikformade, fantasifulla växter samsas med små sällsamma havsdjur och kontrasteras mot orubbliga klippblock.
Offer för barnet
Här finns också de andra barnen. Kamraterna och det som pågår utanför det stundtals kvävande moderskapets grepp.
Medusas ansträngningar att bokstavligen behålla Iris i sitt garn är förgäves. Iris längtar ut och bort, till de andra. För barnets skull offrar Medusa såväl hår som utanförskap. Det hade varit desillusionerande om inte Iris hätta i samma ögonblick fallit av och visat hennes hår för första gången. Det verkar leva sitt alldeles eget liv.
"Mamma Medusa" skildrar dragningskrafterna mellan hårig frihet och att klippa sig och skaffa ett jobb med stor ömsinthet och förståelse. Den är oss väl behövlig.
Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.
