Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En samvetslös smugglares bekännelser

Amanda Svensson.
Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN
"Mer."

I Hakan Gündays "Mer" står den samtida slavhandeln, människosmugglingen över haven till Europa, i centrum.

Amanda Svensson hyllar en roman om en pojke som redan som barn lär sig behandla människor som djur.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Gazâ är bara nio år när han börjar hjälpa sin pappa i dennes näringsverksamhet på turkiska landsbygden. På så vis är han väl som vilken lantbrukarson som helst – han hjälper till att vattna djuren, mocka efter dem, valla dem. 

Och precis som barn är mest slarvar han förstås ibland – en gång glömmer han slå på fläkten i boskapstransporten och ett stackars kreatur råkar dö. Som straff får han hjälpa till att gräva ner djuret, samt indragen veckopeng. 

Ett bra utgångsläge för en roman? Jovars. Men vrid situationen ett snäpp närmre den fasansfulla verklighet vi dessvärre lever i, och berättelse blir en annan, långt mer hårresande och angelägen. 

Flyktingsmugglare

Gazâs far är nämligen inte djuruppfödare, utan människosmugglare, och de kreatur Gazâ redan som barn sätts att vakta är desperata människor på flykt – den ombyggda vattenreservoar där Gazâs far inhyser dem är sista utposten innan den farofyllda färden över Egeiska havet. 

Den turkiska författaren Hakan Gündays roman ”Mer”, med vilken författaren introduceras på svenska, är en berättelse om samtida slavhandel, om ondskan som frodas i extremkapitalismens kölvatten och om en pojke som får alldeles för mycket makt alldeles för tidigt. 

Det är en magstark historia, ofta fruktansvärd och svårsmält, men lika ofta besvärande underhållande.

Hakan Günday.
Foto: SELEN ÖZER GÜNDAY / ALBERT BONNIERS

Günter Grass

”Mer” berättas i första person av Gazâ själv, en demonprotagonist nära besläktad med den lika lillgamla som infantila Oskar Mazerath i Günter Grass ”Blecktrumman”. 

Romanen sträcker sig över en period på 20 år, från Gazâs inskolning i människosmugglaryrket, via en räcka alltmer absurda händelser som bit för bit förgör de sista smulorna mänsklig anständighet i Gazâ, till en slutgiltig uppvisning i meningslöst ultravåld. 

Som berättare är Gazâ dock, till skillnad från Mazerath, brutalt ärlig – han väjer inte för några detaljer kring de grymheter han begått, varken mord, psykisk terror eller likskändning. 

Ändå är det svårt att betrakta Gazâ som den symbol för mänsklig ondska, kalla det arvsynd, han är – han är trots allt ett offer lika mycket som en förövare. 


LÄS MER – Ida Ölmedal: Båtflyktingarna hade kunnat räddas

Storhetsvansinne

Vad Günday har att säga om ondskan – den privata såväl som den strukturella – manifesteras i Gazâs faiblesse för spiralen som symbol. 

Ur ondska springer fler onda gärningar, ur godhet – om vi har tur – mer godhet. Det är en enkel tanke, men revolutionerande om den omsätts i praktiken.

Günday hanterar språket med en yvig självsäkerhet som imponerar. Bland mycket annat lyckas han i Gazâs röst hitta en balans mellan storhetsvansinne och ynklighet som drabbar i mellangärdet. 

Berättartekniskt haltar det visserligen ibland lite grann – framför allt mot slutet, när Gündays infallsrikedom går in i ett närmast hysteriskt läge, tappar berättelsen ironiskt nog fart och mitt intresse falnar. 

Som helhet är ”Mer” likafullt en av de mest intressanta och utmanande romaner jag läst i år. 


LÄS MER – Anna Hellgren: Den som vill rädda sina barn tvingas ut på havet 


ROMAN

HAKAN GÜNDAY

Mer

Översättning Mats Andersson

Albert Bonniers/Panache, 412 s.


Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 

Läs fler av Amanda Svenssons texter här.